Mina tre söner
Mina tre söner har alla vuxit upp med detta tro-system, att de är heliga stjärn-jag som själva har valt att födas, och att ansvaret att de är i livet helt och hållet är deras, inte mitt, eller någon annans, för den delen. –’Du får skylla dig själv, det är du som har valt mig som mamma,’ har jag sagt, om de har beklagat sig. Samtidigt har jag själv fått leva med det ansvaret att jag har mig själv att skylla och ingen annan, för alla mina val, både innan födelsen, och i hela denna livstid. Det är inte alltid det lättaste, det må jag då säga. Ibland kan det vara väldigt skönt att få skylla ifrån sig lite….

En gång när min yngsta son var i tidig pubertet, runt elva-års ålder, visade det sig med all önskvärd tydlighet hur grundligt detta mitt adopterade trosystem hade färgat hans trosystem. Han var riktigt arg på mig, och kämpade för att hitta ord att uttrycka den frustration han kände. Så fann han dem, slog sig för pannan, och utbrast: -’ Åh, hur kunde jag vara så dum att jag valde dig som mamma!'

De berättelser som här följer är små korta berättelser ur mitt, Rosie, eget liv. Varje berättelse är relaterad till de texter som publiceras under rubriken Häxbrev. Läsaren uppmanas att följa den länk tillHäxbrev som avslutar varje stycke, för att få den förståelse av texten som författaren har tänkt sig förmedla.

SAGAN OM (Uppdateras Kontinuerligt)
42:Otadlighet-12/01/17
41:StjärnArbetaren-12/01/03
40:Doktorshatten-11/11/29
39:Doktor Hurru Guru från Stjärnfolket-11/11/11
38:'Är det jag som drömmer tornet,eller...?'-11/10/27 
37:Använder du oss som något slags.....?’-11/10/06
36:Ha inte bråttom!-11/09/18
35:Den Inre Juryn-11/09/07
34:FjärilsTrädet-11/07/28
33:Drömkudden-11/07/16
32:Yoda look-a-like-11/06/22
31:Drakens Tunga-11/06/05
30:Älvornas dans-11/05/01
29:Ceremoni att hela mitt inre lilla barn-11/04/06
28:Återfödelsens magi-11/03/18
27:Solens Bank-11/03/02
26:I Moderns, Faderns och de heliga Barnens namn-11/02/02
25:Onda reptiler har tagit över planeten Jorden…-11/01/26
24:Rosa Kraxa Kråka-11/01/11
23:Och vinden viskade:Ruussskiiiii……-10/12/29
22:Välkommen Kära Sol! -10/12/20
21:Men jag har ju lärt mig Tjugoräkningen.... -10/12/07
20:’Det enda ni behöver göra är att lära er att räkna till tjugo’ -10/11/28
19:Allt man ger ut får man tillbaka….. -10/11/14
18:Farmor Greta -10/10/29
17:Häxorna vill ha blod! -10/10/19
16:Ju större motstånd....-10/10/03
15:Ormkvinne-initiering -10/09/20
14:Den Dyrbaraste Gåvan -10/09/06
13:’Tiden leker med dig, Mamma’-10/08/16
12:Alla väldigt rika människor -10/07/25
11:SolBjörnens vision -10/07/09
10:Den Flygande Mattan -10/06/25
9: Navajo-mannen -10/06/07
8. Hjälp, jag håller på att bli galen! -10/05/20
7: Åskguden Tor -10/05/05
6: Gammelmödrarna och jag -10/04/15
5: Hon som dansar med djävulen -10/03/30
4: British Psychic Challenge -10/03/20 
3: Mitt Första Spöke-10/02/14
2: Den Magiska Bokstaven-10/01/20
1: Eld, Jord, Luft och Vatten-10/01/10               

Otadlighet
Ur Carlos Castanedas bok Maktens Andra Ring:
Här följer en redogörelse för vilken betydelse don Juan hade lärt mig (Carlos) att lägga in i begreppet otadlighet. Han och jag vandrade en gång i en mycket brant ravin när ett klippstycke lossnade från bergväggen och rullade ner med väldig kraft för att landa nere i ravinens botten, femton eller tjugo meter ifrån den plats där vi stod. Stenen var stor och dess fall imponerande.

Don Juan tog tillfället att ge mig en dramatisk lektion. Han sa att kraften som styr våra öden ligger utanför oss själva och att den ingenting har med våra viljeakter att göra. Ibland får den kraften oss att stanna mitt i ett steg, böja oss ner och knyta skosnörena, som jag just hade gjort. Och genom att hejda oss, låter denna kraft oss vinna ett dyrbart ögonblick. Hade vi fortsatt vandringen utan avbrott, skulle stenen med all säkerhet ha krossat oss.

Men en annan dag, i en annan ravin skulle samma utifrån kommande kraft tvinga oss att stanna igen, böja oss ner och knyta skosnörena och då skulle en annan sten lossna precis ovanför oss. Genom att hejda oss, skulle kraften ha låtit oss förlora ett dyrbart ögonblick. Den gången skulle vi ha räddat oss, om vi hade fortsatt att gå.......

Don Juan sa att med tanke på att jag helt saknade kontroll över de krafter som avgjorde mitt öde, bestod min enda möjliga frihet i att knyta skosnörena otadligt i den där ravinen.

Häxbrev: Tyranner

StjärnArbetaren
Den här lilla historien utspelade sig för många år sedan. Min yngsta son som då var fyra år hade just börjat på ett nytt dagis. En eftermiddag när jag skulle hämta honom berättade personalen att Ulf hade råkat ut för en våldsam attack från en annan liten pojke. Det hade gått så fort så ingen hade hunnit ingripa förrän han fått ta emot en hel del slag och sparkar. Min lille unge var i fullständigt i upplösningstillstånd, hulkade, snorade och var alldeles febrig.
När vi kom ut till bilen, jag hade en Ford Combi på den tiden, kunde jag inte bara sätta honom i barnstolen och köra hem utan att försöka göra någonting helande först. På den tiden hade jag nämligen en fix idé att man inte kunde fungera som helare till sina närmaste, av någon obskyr anledning. 'Åt fanders med den idén’, tänkte jag, ’det är ju ändå vad alla shaman- och magi -skolor lär ut att man ska göra, att man ska skapa sina egna lagar och regler, bara man kommer ihåg att inte göra något som kan skada någon’.
Istället för att stanna kvar i vanmakt tog jag min svettiga och ledsna unge i famnen och började vaggande nynna en lugnande melodi. Det här var i november, så det var redan mörkt ute. Samtidigt som jag nynnade och vaggade visualiserade jag att jag drog ner den mörkblå stjärnfyllda natthimlen och lade den som en mantel runt oss båda. Den lilla kroppen slappnade av i min famn och Ulf somnade och sov djupt. Efter en liten stunds djup sömn öppnade Ulf ögonen, såg djupt in i mina ögon, och sa:
- ’Mamma, du jobbar med stjärnorna va.’

Häxbrev: Lidandets Konst

Doktorshatten
När jag var halvvägs i skrivandet av min bok Jolanda den Tredjes bok om Tarot och Häxkonst, insåg jag att jag höll på att skriva en avhandling om den mänskliga naturen. Vidden av arbetet med att göra en egen tarotkortlek och skriva en bok därom gick upp för mig, och jag minst sagt svajade inför det närmast nog omöjliga projektet som jag så naivt gett mig in i.
Hade det inte varit för illustratören Hans Arnolds disciplin hade jag aldrig orkat genomföra det. Men tack vare hans rutin och mångåriga erfarenhet av att jobba som illustratör i hundratalet bokprojekt lyckades vi ro det gigantiska projektet iland.

Genom de fyra åren det tog oss att färdigställa alla 78 bilderna i tarotkortleken blev Hans och jag väldigt goda vänner.
Varje kort vi jobbade med fick vi personligen erfara betydelsen av. Jobbade vi med 3 av svärd, sorgens kort, upplevde vi båda stark sorg den veckan. Jobbade vi med tre av mynt, omsorg, kände vi av den energin den veckan.
Sålunda när vi var klara hade vi gått igenom alla kortens beskrivningar av energi för energi även inom oss själva. P
å det viset hade vi kommit varandra mycket nära, och vi har fortsatt att vara vänner sedan dess.

Kort efter boken hade kommit ut på marknaden fick jag en vision av att eftersom boken var min C-uppsats i ämnet Magi, eller i Drömmandets Konst, så innebar det att jag också aspirerade på Doktorstiteln. Visionen fortsatte med att jag träffade ett imaginärt sällskap seriöst utövande häxor och trollkarlar och av dem blev tilldelad en Doktorshatt.

Jag var nu Doktor i Magi!
Och det var ingen vanlig Doktorshatt det handlade om. Nej, som Doktor i Drömmandets Konst skulle det naturligtvis vara en Nattmössa, en gammaldags fin John Blund luva, med guldtofs!

I vanlig ordning när det gäller mig gick jag från vision till handling och sydde efter min visions riktlinjer en sådan. Jag hade turen att hitta ett fantastiskt jerseytyg, vit botten översållat med stjärnor i olika storlekar i rött, svart och guld, som verkligen passade perfekt. Och som pricken över i sydde jag fast en fin guldtofs i änden på luvan.

Så nu, om folk säger att: - ’ nu pratar du väl i nattmössan i alla fall, Rosie’, så kan jag utan att darra på rösten svara:
- ’Ja, det är just vad jag gör!’

Häxbrev: Magi - Läran om Energi

Doktor Hurru Guru från Stjärnfolket
I magins värld är det bara fantasin som sätter gränser. Allting man kan föreställa sig finns, i en eller annan dimension.
Den här historien börjar med att jag såg filmen Star-Gate för några år sedan. I filmen är det med ett avsnitt där den egyptiske utomjordingen var skadad. Då lade han sig i ett slags sarkofag fullskriven med hieroglyfer. Ett lock slöt sig ovanför hans kropp, healingen tog sin början. Efter en kort stund bara, klev han upp, fullständigt botad. Den scenen gav näring till min fantasi och så började jag, när jag kände mig mosad på något sätt, att föreställa mig att jag la mig i en sådan sarkofag, och blev botad.

Häromåret, när jag mentalt klev in i en stark oro att min kropp höll på att utveckla fientliga livshotande organismer, och det höll i sig så pass länge som det gjorde, kände jag att jag behövde starkare medicin. En idé föll in i min skalle att jag kunde kalla in en doktor från Stjärnfolket, vem som än kunde höra mig och mitt i min mentala nöd desperata rop på hjälp. Så det gjorde jag.
– ’ Heliga Stjärnfolk, finns det en doktor därute som kan ta sig an mitt fall?’
Till min stora förvåning dök det blixtsnabbt upp en figur, en liten knubbig man klädd i vad som verkade vara golfkläder, och som presenterade sig som doktor Hurru Guru.
– ’ På mitt sjukhus är inga sjukdomar obotliga, ’ sa han käckt och viftade med handen.
– ’ Vad kan jag hjälpa dig med?’
Jag förklarade min oro, och visade var på kroppen jag upplevde symptomen.  Omedelbart knäppte han med fingrarna, och ner från skyn kom en oändlig massa mikroskopiskt små grodor klädda i stärkta sjuksköterskedräkter i vitt och ljusblått, kompletta med små klassiska sjuksköterskemössor. De strömmade in i mig, och började sjunga en utomjordiskt vacker sång, som ekade runt i varenda liten vrå av min kropp. En hel del annat hände sedan, som jag idag inte är kapabel att berätta, men alltihop kändes helt underbart. Och det kändes oerhört stärkande att det för doktor Hurru Guru inte fanns något som inte gick att bota.
Utkomsten av det hela blev i alla fall att min starka oro försvann, och med den alla kroppsliga symptom jag tyckte mig ha känt.

Nu för tiden mediterar jag med mer eller mindre regelbundenhet att jag hälsar på i hans sjukhus, eller att han kommer hem till mig, främst för att få förebyggande vård av olika slag, både spirituellt, psykiskt, fysiskt och emotionellt. Hurru har presenterat mig för en annan doktor också, Oro d’Oro, som är specialist på just oro, passande nog, eftersom just oro är ett av mina största problem.

Tänk va, nu har jag valt mina egna husläkare! Fritt vårdval i dess fulla bemärkelse! Och gratis!
( Reservation. Bara framtiden kan utvisa om jag också kommer att behöva hjälp från den ordinarie sjukvården. För säkerhets skull vill jag inte utesluta några alternativa kommande scenarier…… )

Häxbrev: Att bli sin egen botare

Är det jag som drömmer tornet, eller är det tornet som drömmer mig?
En eftermiddag vid allhelgona för en väldigt lång tid sedan, tog jag som vanligt en promenad på den stora kyrkogård
som gränsade till mitt hus som jag bodde i då. Den här speciella dagen gick jag längre bort än jag brukade, och just i skymningen kom jag in i ett område på kyrkogården som jag inte kände igen sedan förut.
Rakt framför mig låg ett blockvirkeshus som såg ut att vara byggt på artonhundratalet.
Ovanför den grovt tillyxade trädörren hängde en skylt, och på skylten stod det: Arbetsförmedling.' Också spöken kan naturligtvis behöva en arbetsförmedling, tänkte jag häx-logiskt.

Med samma logik tänkte jag, att nu när jag ändå hade fått syn på spökenas arbetsförmedling, så var det väl lika bra att gå in.
Därinne stod det ett stort skrivbord med två stolar, en framför och en bakom skrivbordet. I övrigt var rummet omöblerat.
På stolen bakom skrivbordet satt en medelålders spökman klädd som en sekreterare i vit skjorta med skjortärmsklämmare, väst, och med en bokhållarskärm på huvudet. Också han i artonhundratalsstil, som för att matcha huset.
Han tecknade åt mig att sitta ner på den lediga stolen. Ett stort pergament låg på bordet mellan oss, fullskrivet med vackra gammaldags skrivtecken. Samtidigt som han intensivt studerade mig med blicken riktad ovanför de kraftiga glasögonbågar som balanserade på yttersta tippen på hans näsa, sköt han pergamentet över bordet mot mig, och sa :
-' Jobbet som portvakterska i Tornet på Blåkulla är ledigt, om du vill ha det.'

'Tornet' tänkte jag. Jag visste vilket torn han menade.
Det gamla vattentornet i Hagalundsparken.
Blåkulla, det var Hagalund, som kallades för Blåkulla i folkmun.
Jag hade gått förbi tornet för inte så länge sedan, tänkt på att det såg tomt ut, och just undrat om det skulle kunna finnas någon möjlighet att få komma in i tornet, om än bara för att se hur det såg ut där inne.
Tanken på att kunna flytta in i tornet hade inte ens nuddat mig....
Och nu sa det här spöket att jobbet som portvakterska där var ledigt!
Det lät för bra för att vara sant. Snabbt tog jag den gamla fjäderpennan som låg bredvid pergamentet, doppade den i spökbläckhornet som också stod där, och ritade min kråkfot på anställningsavtalet.

Låt mig förklara kråkfoten, det var som häxa jag tog jobbet, och mitt häxnamn är som bekant, åtminstone i förfäders/mödravärlden: 'Rosa Kraxa Kråka'.

-' Jag tar jobbet,' sa jag med hög röst.
Nästa dag ringde jag runt och tog reda på att vem det var som ansvarade för tornet.
Och hur det nu var, så visade det sig att tornet var tillgängligt för en ny hyresgäst.

När jag mötte upp med kommunens representant skrattade han länge och gott när jag berättade att jag förestod en häxförening, och att det var vi som ville flytta in i tornet på Blåkulla.

Som det föll sig började det officiella hyreskontraktet att gälla den 1/4 -99.
Den dagen var det inte bara första april, narrens dag, det var även både skärtorsdag och fullmåne.
Det firade jag genom att bjuda in alla trollkarlar och häxor jag kände på den tiden till tornet på en stor fest. Alla spöken från kyrkogården var naturligtvis också välkomna.
Den heliga elden brann igen på Blåkulla för första gången på nästan 900 år!

Häxbrev: Spöken och Andar

’ Använder du oss som något slags häxperiment, eller.....?’
När jag började i Sötmedicinskolan i slutet av 80-talet var mina söner 2, 8 och 9 år. Så fort jag fick höra talas om att man som shamanlärling skulle fokusera på att ta bort allt skuldbeläggande och all skam ur sin vardag, satte jag igång att integrera det axiomet i min relation till mitt moderskap. Vilket ledde till långa fördjupande samtal med mina söner..... Alltid försökte jag gå till botten med vad det än var som hade inträffat som annars skulle leda till val av en syndabock tillika utdömande av straff.

Om storebror t.ex. sparkade lillebror, så skulle det gås till botten med varför han var så frustrerad att han var tvungen att göra av med den energin på ett så negativt sätt för lillebror. För det mesta utmynnade det hela i att vi hittade den ursprungliga orsaken till ’ brottet’. I ovanstående exempel så hade storebror sparkat lillebror för att han inte mådde bra för att han hade blivit osams med sin lärarinna i engelska tidigare den dagen, och fått sitta i korridoren. När vi väl hade kommit fram till de egentliga orsakerna till deras strider kunde bröderna bli om inte kanske vänner direkt, men i alla fall vila i en känsla av ömsesidig förståelse.

När mina söner kom i tonåren var de hjärtligt trötta på, som storebror Oscar uttryckte det, mitt ständiga psykologiserande.
’Måste du psykologisera allting hela tiden mamma? snäste han irriterat när jag ville prata om vad som egentligen hade hänt ….
Och lillebror August, 14 år,  visade tydligt sin frustration när Oscar hade gjort något som jag inte kommer ihåg vad just nu.
Med nävarna knutna krävde han att jag skulle straffa Oscar.
– ’ Men, du vet ju att vi inte använder oss av varken straff eller mutor i den här familjen’, sa jag i ett försök att lugna honom, utan nämnvärd framgång. Med ett upprört darr på rösten frågade han: - ’Använder du oss som något slags häxperiment, eller ….. ?’

Kommentar från August, nu fyllda 30 år:
Att ge skuld för en händelse på en enskild person, att separera en handling från sin kontext, är trångsynt och missvisande. När vi straffar individer för vad de gör med motivationen att de helt själva är ansvariga för deras handlingar så tar vi inte hänsyn till den interberoende helheten som utgör vår verklighet. Vårt rättssystem är precis som min mor antyder ett kontrollsystem som gynnar den rådande maktbalansen och som sällan, om någonsin, går till roten med problemen.

Den felaktiga utgångspunkten om individens separerade tillstånd som ligger till grund för rättssystemet reflekteras även i den uppfostran som utövas i de flesta hem. Vi får lära oss att lyda den rådande auktoriteten och ta ansvar för våra begär som i sin tur är baserade på våra omständigheter, vilka är utanför vår kontroll. Det här leder till ett fragmenterat, eller splittrat, inre tillstånd där vi lätt blir vår egen värsta fiende och där empati, ömsesidig respekt och samarbete får ge vika åt egoism, maktbegär och tvångsmässiga kulturbetingade kontrollmönster.

Att få växa upp i en miljö som inte reflekteras i samhället som helhet kan vara nog så splittrande och utmanande på sitt eget sätt men det har ändå givit mig en stabil självkänsla och ett starkt förtroende för de livskrafter som styr och ställer i vår värld.
//August

Ha inte bråttom!
Det var en gång för rätt länge sedan nu, faktiskt så mycket som 14 år sedan, som jag var på en kurs i Drömmandets Konst med Batty Åskbjörnen som lärare. Vi skulle göra en väldigt invecklad ceremoni som tog flera dagar att förbereda, nämligen en sandmålningsceremoni. Teorin var omfattande, liksom även det praktiska arbetet med att färdigställa de två 1 X 1 meter stora sandmålningarna. Ingen kan veta hur det är att måla pyttesmå intrikata detaljer med sand förrän man har provat. Det är oerhört tålamodskrävande att få till rätt bilder. Dessutom kunde minsta feldisponerade utandning få stora konsekvenser, för att inte tala om någon råkade nysa. ….
Flera timmars pillande kunde då blåsa bort på en tiondels sekund. När det hände, vilket det gjorde vid mer än ett tillfälle, var det milt sagt extremt svårt att hålla sin känslomässiga balans. …

Bland många olika äventyr vi sedan skulle få vara med om när vi väl gjorde själva ceremonin, var att om vi nu över huvud taget skulle kunna genomföra den, vilket inte tillhörde det lättaste heller, man var tvungen att lägga in all sin koncentrationsförmåga och vilja för att klara av att gå in i sandmålningarna för att där möta de figurer som vi så mödosamt hade målat fram, indianska katchinas, dvs. drömlärare, skulle vi på ett ställe träffa fyra stycken Stjärngudinnor. Och av en av dem skulle vi få ett heligt personligt uppdrag!

Under de dagar det tog att färdigställa målningarna pågick det inne i mitt huvud intensiva spekulationer hur mitt uppdrag skulle gestalta sig. Det måste i alla fall vara något glamoröst, tänkte jag mig, som att rädda den Brasilianska regnskogen, eller de utrotningshotade krokodilerna i en Australiensk flod. Nog skulle det handla om att rädda något, det kände jag mig rätt säker på.

Så kom då den stora dagen, då vi skulle genomföra ceremonin. Jag vaknade den morgonen, fast besluten att lyckas, jag ville verkligen träffa stjärngudinnorna och få mitt uppdrag. När jag kom in i det stora klassrummet satt Åskbjörnen uppe på podiet på en stol och visade att han höll tummarna för mig.

För att kunna ta sig in i sandmålningarnas magiska värld skulle man trycka ut sina navelfibrer och lägga dem på en svart liten prick var placerad precis i underkanten på den första målningen och som föreställde en kiva, en underjordisk grotta, sedan skulle man liksom sugas in i den via naveln. Väl där skulle man träffa sin nattkrigare. Sedan gällde det att försöka hålla sig kvar i målningen, och låta sig visas runt i de övriga delarna av den, och av nästa sandmålning, av diverse över/under/utom-jordiska varelser.

En och en gick så vi elever fram och satte oss framför sandmålningarna med våra teoripapper i ett svettigt grepp, det hade nämligen varit omöjligt att memorera varje steg i den komplicerade ceremonin. Det blev min tur. Darrande gick jag fram och satte mig på startplatsen, tog i från tårna, sköt ut mina navelfibrer mot den lilla svarta pricken, och …..
…. jag kunde knappt tro det själv, men jag kom in! Utan att darra på manschetten knallade jag runt där inne i den första sandmålningen, och hade de mest fantastiska möten.  I min upplevelse följde Batty med mig hela tiden, och gav mig sitt tysta stöd. En dag ska jag skriva ett helt, och ett långt, kapitel om allt vad jag fick vara med om, men här och nu ägnar jag åt att jag faktiskt på riktigt verkligen lyckades ta mig till den plats där jag skulle träffa de fyra Stjärngudinnorna!

När jag omsider kom fram till det rum där de befann sig, upplevde jag att de var så stora så att jag knappt nådde upp till höfterna på den gudinnan som skulle ge mig mitt uppdrag. Och rummet de befann sig i var egentligen inget rum ens, det var ett enormt stort rum fyllt av rymd, utan vare sig väggar eller tak, och ändå hade det väggar och tak, på något vis. Hela den sammetsmjuka mörkblå natten verkade få plats därinne. Fylld av vördnad, det finns inget bättre ord, allting var så obeskrivligt vackert och harmoniskt, lyckades jag fråga gudinnan om mitt uppdrag. Hennes röst ekade runt i det vägglösa rymdrummet, dov och mäktig:
’ Ha …. inte ……bråttom! ’
Va?
Igen:
’ Ha ….. inte ….. bråttom!’  
Va? Vad var det för uppdrag? Min allra första reaktion var besvikelse. Att inte ha bråttom kändes inte det minsta glamoröst. Men sekunden därpå sjöng Stjärngudinnans röst i mitt hjärta och jag förstod med hela min kropp betydelsen mitt uppdrag skulle få för min framtid.

Under de fjorton åren som har gått sedan dess har jag nog så gott som varje dag fått påminna mig själv om detta uppdrag. Att inte ha bråttom. För att istället försöka att så lugnt och metodiskt som möjligt göra det som kan göras just den dagen. Och det är inte det lättaste minsann! För hur det än är, och det har jag sagt förut, så är stress magins fiende nummer ett!

Och innan jag avslutar den här berättelsen vill jag skicka ett stort tack till alla magiska underbara vackra varelser som bebor detta och andra universum. Tack Åskbjörnen. Tack Stjärngudinnorna. Tack!

Den Inre Juryn
Så fort man slår på TV:n nuförtiden så möts man av tävlingar av olika slag, Talangtävlingar, Matlagningstävlingar, Modelltävlingar, m.fl. Gemensamt för alla dessa tävlingar är att de har en jury som för det mesta består av fyra personer.
Härom veckan då jag tittade på ett avsnitt av Top-Model kom jag att tänka på hur jag själv ställs inför min inre jury flera gånger per dag. Och det är inga låga krav jag ställer på mig själv. Jag ska vara Topp- Mamma, Topp- Familjeförsörjare, Topp- Älskarinna, Topp- Allting, faktiskt. Min inre jury är sålunda fullständigt hänsynslös, oerhört fördömande och kritisk. Sällan, om till och med aldrig, får jag det kärleksfulla bemötande jag så längtar efter, och som jag vinnlägger mig om att möta alla andra än mig själv med.

På stället bestämde jag mig för att göra en inre sökning, och identifiera mina inre jurymedlemmar. Att min mamma var en av dem var på något vis helt självklart. Resten av inventeringen lämnar jag osagd här och nu, men att det var både intressant och upplysande kan jag garantera.  Sedan fick jag idén att min inre jury också kunde vara utbytbar. Att det inte fanns någon lag på att de skulle sitta i min inre jurypanel på livstid! Tack TV 4 och Idol!  

Kommande Måndag kväll i Tornet. Tre deltagare i Månklubben, perfekt, sammanlagt fyra kvinnor. Efter pausen, då vi alltid gör någon praktisk övning, föreslog jag att vi fyra tillsammans skulle byta ut våra inre jurymedlemmar mot mer kreativa och kärleksfulla medlemmar. Vi skulle göra utbytet som ett grupp -projekt, där var och en av oss fick komma med förslag på en ny jurymedlem. På det viset kunde vi vid senare tillfälle återkomma till vår övning, och jämföra erfarenheter.

Men innan vi började med det, fick vi alla ägna en stund åt att först hitta och sedan prata med våra nuvarande inre jurymedlemmar, och tala om för dem att deras tjänster inte längre behövdes, att de fick sparken, helt enkelt.

När det var gjort var det dags för att presentera våra nya jurymedlemmar. Talstaven gick runt i cirkeln. Jag började. Den jag ville ha i vår inre jury var kattgudinnan Bast, gestaltad som en svart egyptisk medelålders kvinna, för njutning och extasenergi. Talstaven skickades till Lina, som bjöd in Sigurd, en äldre man, vithårig, vis, kärleksfull och humoristisk. Så Carina, som bjöd in Riviga Rut, en riktig krut –kärring, som inte tolererade några ursäkter eller velande för att inte göra det man innerst ville göra. Till sist men inte minst Linda, som bjöd in Pippi Långstrump, för att bidra med lekfullhet och anarki.

Sedan dess tar jag en stund varje dag då jag medvetet hälsar på min nya inre jury, Bast, Sigurd, Riviga Rut, och Pippi, för att höra dagens kritik, hur jag har skött mig i mina olika roller och utmaningar. Jag kan lugnt påstå att det är en helt ny upplevelse mot hur det var innan jag medvetandegjorde denna konstant pågående inre process. Skillnaden i hur jag blir bemött och hur den kritik jag får ta emot utformas är markant.

Framförallt får jag lov att säga att det är Pippis närvaro som gör den största skillnaden. Hon gäspar och vrider sig, tycker att det mesta som avhandlas är urtråkigt. Det får mig att fnissa varje gång. Är jag verkligen så tråkig? Åh, hu, Rosie, sluta upp med att ta allting på så stort allvar! Ut och lek istället! Tids nog är det här karma-äventyret över…….

Häxbrev: Psykets Arkitekt/Arketyper

FjärilsTrädet
Den här berättelsen har jag hittat i Lynn Andrews bok, Jaguarkvinnan:
Det finns många träd, och många myter och legender om dem.
Praktiskt taget alla kulturer i förkristen tid hade någon typ av världs träd.

De Spinnande Sköldarnas Systerskap berättar om det första trädet, som kallades för människans himmelsträd, eller fjärilsträdet. Fjärilsträdet är alla förfäders träd. Den första mannen och den första kvinnan kom från det trädet. Systerskapet berättar att fjärilträdets grenar har miljoners, miljoners löv. På de löven står skrivet varje människas öde. Så när en människa föds, så faller ett löv från fjärilsträdet. Ett ande-ljus lämnar lövet och omringar ägget då det blir befruktat. Det är varje människas öde att upptäcka att vi är ett med det heliga trädet.

Vi är inte bara ett löv, vi är också ljus. Och vi är fjärilsträdets ljus. Allting kommer från fjärilsträdet, och allt kommer att återvända till det. Allt lidande beror på att vi har glömt bort vårt ursprung. När vi förstår att vi är det stora trädet, så blir vi lyckliga. Alla våra illusioner uppstår genom förlusten av minnet av det centrala trädet. Samtidigt så är det inte alls ett träd. Det är ett sätt att beskriva sanningen.

När vi går in i ’the void’, tomrummet, är det inte som någon plats vi tidigare har varit på. Det är ett problem. Vårt språk räcker inte till för att beskriva de högre sanningar vi för med oss tillbaka. Några människor ser änglar; några ser krigare. Några kallar dessa varelser för gudar och gudinnor. Några kallar dem andar. Det mänskliga sinnet är oförmöget att ta in dessa upplevelser. Det betyder inte att det är inbillning. I själva verket är vi på väg att fly från våra vanföreställningar om verkligheten.

Det finns andra sätt att se på tillvaron. Hela livet är en väg som leder till det Stora Trädet, den Stora Anden. Var och en av oss är på denna väg. Några är för ögonblicket vilse. Några vilar. Några inser sanningen men kan inte gå vidare med sina insikter.

Då och då händer det att en stor lärare kommer. Stora lärare är förverkligade. De är nobla hövdingar och ledare som har löst paradoxernas gåtor och kan bara tala sanning. Men till och med dem har problem med att förklara på ett sådant sätt så att andra kan förstå. Några av dem blir galna och använder övernaturliga krafter till höger och vänster, i tron om att det kan hjälpa. Andra blir martyrer för att visa sin stora kärlek och tolerans. Några gör ingenting alls utan låter allting pågå just som det är. De kan vara gömda i grottor eller finnas vid heliga berg, eller så kan de bo i ens grannskap.

Fjärilen visar oss hur vi ska leva. Larven transformeras till ett nytt liv, den vackra fjärilen. Den lär oss att allt liv är övergående från en form till en annan. Fjärilen är upplyst!

Fjärilarna är förfädernas andar som har återvänt till Fjärils Trädet. Då och då kommer de tillbaka och hälsar på sina heliga platser, där de som människor hade upplevt stor glädje. När fjärilar samlas vid ett träd, vet man att det är en av de heliga uråldriga platser där ritualer och ceremonier utfördes i förkristen tid, platser där livet firades som heligt. Ja, fjärilarna är uråldriga andar som återvänder till de platser som en gång var befolkade av kulturer som nu har försvunnit från jorden.

Den Store Anden gav världen ett fjärilsträd så att människorna kunde lära från det och få glädje från dess skönhet. Trädet var fullt av färger som bildade regnbågar som sträckte sig från en by till nästa och från ett universum till nästa. Människorna var enade därför att de såg samma färger. Från den här regnbågen hängde stjärnorna, månen, solen, de sju systrarna och rörelserna från alla himla kroppar. Kom ihåg att känna glädje nästa gång du ser en fjäril!

Häxbrev: Lammas

http://www.youtube.com/watch?v=qCnWZncHH2Y&feature=related

Drömkudden
Helgkurs i Drömmandets Konst Bråviken 14/8 – 18/8 -97med Batty Åskbjörnen, hans fru Rose Dragonfly, Lil, Margareta, Mikael H. och 16 st. till. Den tredje dagen ska handla om att tillverka en drömkudde efter shamankonstens alla regler. Här följer den teoretiska undervisningen som jag skrev ner i min dagbok:
Om man planterar ett frö i den femte dimensionen, så kommer det att växa i den tredje dimensionen. Man behöver gott om energi för att kunna minnas sin dröm. Och man behöver ett vittne.

Drömkudden består av 3 knyten:
Första knytet ska innehålla:1 björnfetisch, 1 ugglefetisch, båda karvade ur trä. Dem ska vi tillverka under eftermiddagen.
Så behövs 1 turkos, 1 korall, 1 kristall, 1 ugglefjäder. Dessa ingredienser ska in i en påse av turkost tyg, storlek 14 X 14 cm.
Andra knytet som är för beskydd, ska vara 7 X 7 cm. Rött tyg. Den ska innehålla 1 nypa ceder, salvia, sötgräs, lavendel, drakblod, majsmjöl, blompollen, och bark från ett träd som åskan har slagit ner i.
Tredje knytet är Örtknytet, och ska vara 17 X 17 cm. Regnbågstyg. Örterna ska fylla den lilla kudden.
6 örter ska göra den fluffig: Humle, brakved, citrongräs, pepparmint, kattmynta, nypon. Örterna i Drömkudden ska bytas ut vart tredje år. De andra två knytena ska sys in i det här knytet/påsen.
Direkt efter lunch ska vi sy de tre påsarna.

På eftermiddagen ska vi så göra en resa till undervärlden och hitta ugglan och björnen. Det gör vi genom att gå ut till ängen med majsmjölet. Be till krafterna om assistens samtidigt som jag håller intentionen att hitta en träbit som bär björnens ande och en träbit som bär ugglans ande. Snurra motsols tretton varv. Gå åt det håll jag stannar. Låt fibrerna leda. När jag kallar in ugglan blir jag uggla. Jag hittar träbiten, bitarna. Sitt ner och karva fram ugglan. Be om kunskap från ugglan. Fråga om namn. Gå igenom samma process med björnen. Ge majsmjöl som tack.

Kom tillbaka till cirkeln som lärarna Batty och Rose vid det laget har förberett. Sitt ner på min plats. Jag börjar med örterna.
Ta regnbågsknytet till brudkorgarna som Rose har ställt i mitten på cirkeln innehållandes örterna. Prata med ört efter ört. Tala genom fibrerna. Lyssna noga efter vad örten kan hjälpa mig med. Lägg en liten bit av örten till elden. Be örten att släppa sin ande genom elden så att den kan komma in i ande form in i mitt hjärta. Nu ligger alla 6 örterna i påsen. Gå tillbaka till min plats. Sy inte ihop den, för de andra två påsarna ska in i den också.

Gå till den södra brudkorgen med den lilla röda påsen för skydd, och ingredienserna: 1 nypa ceder, salvia, sötgräs, lavendel, drakblod, majsmjöl, blompollen, och bark från ett träd som åskan har slagit ner i. Skjut in mina fibrer in i elden. Dra in elden i magen. Ta ingredienserna en i taget, ta kontakt med dem en och en, lägg i påsen och sy ihop.

Så är det dags för fetisch-knytet. Ta med den turkosa påsen, träugglan, träbjörnen, 1 turkos, 1 korall, 1 kristall, 1 ugglefjäder, in i cirkeln. Ta kontakt med elden. Tala med de olika ingredienserna. Av ugglefjädern ska jag äta lite grann. Smeta på lite rödockra på mina fetischer. Sy ihop den påsen.

Gå tillbaka till min plats. Lägg den röda och den turkosa påsen i regnbågspåsen. Tala själv till de här olika krafterna. Mummel, mummel, mummel. Sy ihop den. Det är gjort!

När man kommer hem ska man lägga sin drömkudde under sin riktiga kudde i sängen, och drömma...zzzzzz.
( Den följande natten drömde jag att jag födde elefantguden Ganesh.)

Häxbrev: Amuletter

Yoda look-a-like
Häromnatten innan jag skulle sova gjorde jag en enkel drömceremoni och kallade med hög röst in någon av mina drömlärare i min dröm. – ’Kom och visa mig något om mig själv som jag kan ha hjälp och nytta av i min vardag!’ Och så befallde jag mig själv att komma ihåg drömmen när jag vaknade.
Den natten drömde jag att jag var i en stor skog. I en glänta mitt inne i skogen satt en liten figur som påminde en hel del om Yoda från Stjärnornas Krig. Liksom Yoda var den liten, rund och grön. Fast till skillnad från Yoda hade den skägg. Den lille nickade åt mig att slå mig ner vid en likaledes liten eld. Det kändes hemtrevligt att sitta där. Efter en god stund lutade sig den lille närmare mig, och så sa han pillimariskt: - ’Du behöver inte ta allting på så stort allvar hela tiden, vet du. Vissa saker är det bra att du tar på allvar, men inte allting hela tiden.’ Han gav mig ett stort leende och lutade sig tillbaka igen. Tystnaden och elden värmde.
Så vaknade jag. Med föresatsen att vara mer avslappnad. Att kunna se den inneboende humorn i det mesta av det som händer omkring mig. Tack, drömlärare!

Drakens Tunga
En väninna, Natt har Liv, och jag gav oss ut en kväll till en av våra favoritplatser i en skog för att göra en fullmåne ceremoni.
Just när vi kom fram började det regna, så vi måste söka skydd. Efter en kort stunds letande hittade vi en plats som var skyddad från regnet av en utskjutande klippa. Där bredde vi ut våra filtar och gjorde upp en liten eld. Utanför vårt naturliga tak öste regnet ner. Som vi satt där och kände våra rötter ner i jorden under oss, med vår lilla eld fridsamt knastrande, drickandes vårt medhavda kaffe, ätandes en bit choklad, pratandes om ditt och datt, var vi väl skyddade från regnet. Vårt samtal började handla om drakar.
I berättelsen om kung Arthur symboliserades den gamla keltiska religionen av en drake, och kristendomen, den nya religionen, symboliserades av ett kors. Under Arthurs tid levde de båda i fred sida vid sida. Draken symboliserade den Stora Modergudinnan, och drakens tunga symboliserade Gammelmödrarnas språk.
Tiden var så inne för oss att uttala våra fullmåne önskningar.
– ’Jag önskar att jag kan tala och skriva på det gamla språket, den Stora Moderns språk’, sa jag med klar och tydlig röst.
– ’Jag önskar mig Drakens Tunga!’
Buskarna omkring oss verkade komma närmare, eller var det bara skuggorna som skapades av de dansande lågorna från elden? Vinden mojnade och regnet upphörde. En kompakt tystnad uppstod omkring oss, med undantag av de knäppande ljuden från trä som brann. Natt har Liv och jag stirrade in i varandras ögon. Något var på gång. Med största sannolikhet någonting magiskt! En rysning löpte längst min ryggrad, och håret reste sig på mina armar.
Det var nu en tredje varelse närvarande i vår cirkel! Utan att göra något som helst väsen av sig på vägen dit stod nu en trädstubbe väldigt nära elden. Den såg ut precis som ett drakhuvud, med ögon, öron, horn, kinder, panna, till och med en mun var väldigt tydlig att urskilja. Och ut från munnen stack, tro det eller inte, en lång och bred tunga! Uppenbarligen den draktunga jag bett om! Fast aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att den skulle dyka upp på det här oerhört fysiska sättet. Jag hade väl tänkt mig en mer abstrakt tunga.
Natt har Liv och jag började upphetsat febrigt att prata i munnen på varandra:
- ’Har du sett den där stubben förut?’ ’Stod den här när vi gjorde i ordning elden?’ ’Ser du vad jag ser?’ Ser du drakhuvudet?’
Efter en kort stunds intensivt tjattrande lugnade vi ner oss med att bestämma oss för att vi var överens om att stubben inte hade stått där innan. Tillbaka i tystnad observerade vi stubben/draken. Stubben observerade oss. En tung doft av mörk, fuktig källarjord hängde i luften. Närvaron av något väldigt magiskt var stark. Utan att jag varken reflekterade eller kunde förmå mig att stoppa rörelsen sträckte min arm ut sig mot drakens mun som av sig själv, och lossade tungan av trä. Med lätthet lade den sig till rätta i min hand. Varsamt tog jag en tygservett som jag hade i kaffekorgen, svepte in tungan, lade den i min väska, och bestämde mig för att göra en kraftamulett av den när jag kom hem.
Natt har Liv och jag stannade i ytterligare två timmar för att slappna av och njuta av de mörka och helande vibrationerna som fanns överallt i den djupa skogen omkring oss och även ini oss. Man skulle kunna säga att vi drömde med Draken. Sedan sa vi tack till Det Stora Hela, och särskilt till Drakfamiljen. Jag lovade att bära arvet av att vara en bevarare av det gamla Moder Jord språket nära mitt hjärta.
Resan hem gick utan vidare incidenter. Och min nya kraftamulett hjälpte mig igenom en intensiv skrivarprocess som tog sin början kort efter den här fullmånen.

Den här historien hände just innan jag började skriva min första bok, år 1996.

Häxbrev: Symboler

Älvornas dans
I sötmedicinskolan får vi lära oss att småfolket, alverna, tomtarna, trollen, m.m. är människornas förfäder och förmödrar. De fanns på planeten jorden långt före människorna kom till. Den här berättelsen som nu följer återanvänder jag från min bok Jolanda den Tredjes bok om Tarot och Häxkonst, kapitel 21, Universum:
En kväll i tidig maj satt jag i min bil på väg till en fyradagarskurs med min indianska shamanlärare, Batty Åskbjörnen. Klockan närmade sig midnatt, och jag närmade mig kursgården.
Då satte en klocka igång att ringa inne i mitt bröst, och en röst kom till mitt medvetande.  - ‘Älvorna har dans ikväll’, sa den, ‘och du är bjuden. Snart är du framme vid festområdet.’
 Jag saktade ner farten avsevärt, bilen praktiskt taget kröp fram. Som tur var hade jag min älvklänning på mig. Tyget i den klänningen är utsökt, vit chiffong spunnet tunt som den finaste spindelväv med lila och svarta rosor på. Tur, förresten, det var som om den del av mig som hade bestämt klädvalet samma förmiddag också redan hade vetat vad som skulle hända.
Nu var det förresten inte en bil jag åkte i längre, nej, bilen hade förvandlats till en stor häst av silver, och långsamt skrittade vi framåt. Efter en stund stannade bilen/hästen helt, så jag klev ur och såg mig omkring. Runtomkring mig var ängar, och över dem låg dimman tung och tjock.
Som jag stod där och drog djupa andetag av den friska försommarluften, frammaterialiserade sig självaste Älvdrottningen ur dimsjoken, och kom glidande åt mitt håll.Tätt efter henne såg jag hennes följe, älva efter älva tog form, i de mest fantastiska underbara färger. Drottningen var nu framme hos mig, och jag visste att vi hade träffats förut, åtminstone hade jag träffat flera av hennes systrar. Vi bugade för varandra, högtidligt.
‘Kom’, sa hon, ‘ dansa med oss’.
 Åh, mitt hjärta slog volter av glädje, gärna, gärna ville jag dansa med älvorna. Och dansade gjorde jag, jag dansade och dansade med älvorna över ängarna ända tills jag blev helt mjuk i hela kroppen och själv var nära på att förvandlas till dimma.
 Då avbröt jag, tackade alla älvorna, sade adjö till drottningen, och gick tillbaka till min silverhäst. Mjukt och ljudlöst skrittade vi de få hundratals metrarna som återstod innan vi var framme vid kursgården. Men vad konstigt, det var nedsläckt och tyst, hela stället verkade övergivet. Hur underligt som helst, kursen skulle ju börja nästa förmiddag, det borde vara fullt med folk här.
Var var alla?
Försiktigt klev jag ur bilen, och lyssnade in i natten. Jo, där hörde jag svagt ljudet av röster, det lät som om de kom från baksidan av huset. Av någon anledning som jag inte kunde förstå smög jag så tyst jag kunde över gårdsplanen, och fortsatte att smyga tätt intill husväggen. Den starka kraft jag kände fick mig att stanna, precis innan husväggen tog slut, och oändligt försiktigt kikade jag runt husknuten. Där fick jag syn på en veranda som var byggd på baksidan av huset ut mot en liten sjö.
På verandan satt åtta människor, bland dem kursledaren, shamanen Batty Åskbjörnen. Han satt på den kortsidan som var längst bort ifrån mig, på det viset var det honom jag tydligast kunde se.
En vild idé flög in i min skalle, den fick mitt hjärta att bulta hejvilt. Här hade jag nu en ypperlig chans att kunna smyga på min shamanlärare. Genom att frammaterialisera mig ur mörkret, genom att dyka upp ur tomma intet kanske jag kunde få honom att hoppa högt av överraskning. Det skulle i sanning vara en häxprestation som hette duga.
 Just då kom två svanar flygande, de flög lågt, och ljudet från deras vingslag fyllde luften, svosch, svosch.
 Jag tog omedelbart tag i möjligheten, och hjälpen de erbjöd, och förflyttade mig snabbt med hoppande steg de sista metrarna mot verandan, varje stegs ljud doldes i ett mäktigt svoschande från en svanvinge, svosch, hoppade jag, och svosch  igen, och just i det sista kraftfulla svoschandet landade jag precis bakom Batty. Ingen i sällskapet hade ännu lagt märke till mig.
‘Taadaa’, ropade jag glatt i Battys öra, och svängde runt i en triumfatorisk piruett.
 Batty hoppade säkert en halvmeter upp i luften, innan han flämtande sjönk ner på sin stol igen. Under en lång stund studerade han mig uppifrån och ner, medan han hämtade andan, och sedan sa han, till de andra i sällskapet:
- ‘Titta vem som är här, självaste Älvdrottningen!’
För mig blev det en bekräftelse på min upplevelse nyss i älvdansen. Och, jag hade lyckats smyga mig på en av de skickligaste smygarna. Åh, vad jag kände mig stolt!
 ( Att huset verkade så tomt och övergivet berodde på att jag hade kommit en dag för tidigt, kursen skulle inte börja förrän dagen efter! Tänk vad man ibland behöver kunna vara förvirrad för att kunna hålla sina möten med älvorna. Ur sinnets förvirring och hjärtats kaos föds magin…..)

Häxbrev: Valborg/Beltane

Ceremoni att hela mitt inre lilla barn
Så här är det, att man aldrig ska rekommendera någon annan att göra en ceremoni som man inte har provat själv först. Instruktionerna till ceremonin att hela det inre barnet har jag haft liggande i byrålådan i en evighet.
Och eftersom jag inte har gjort ceremonin, så är det hög tid att jag gör den nu. Det finns nog någon bra anledning till att det är just nu jag ska göra den. I häxskolan är ingenting, nästan, en slump.
Från teori till praktik:
Efter att ha funderat på vilket träd jag skulle välja till min ceremoni kom jag på att jag skulle ta mig till Tornet på Blåkulla, parken utanför Tornet kallas för Björkparken.  Där står flera stora björkar. Inte bara att jag heter Björkman, platsen är extra bra eftersom det också råkar vara så att jag föddes för 53 ½ år sedan på Karolinska sjukhuset som ligger bara ett stenkast därifrån.

Jag hade ett par dagar att förbereda mig för ceremonin innan det lämpligt nog skulle vara svartmåne/nymåne.
Lördagsmorgonen var dimmig och blöt. Det hade regnat under natten.
När jag gick till Tornet tänkte jag att det regnar i alla fall inte.
Hittade en härlig, stor, vänlig björk. Gick tre varv runt trädet. Kramade trädet. Satt ner, slappnade av. Kom ihåg uppsåtet:
Att hela såren som uppstod genom avsaknaden av ceremonier för att fira viktiga förändringar under livet, som transiten från barn till vuxen, och för att skapa en ny början.

Be trädet om hjälp med att hela mitt inre lilla barn. Vad för slags negativa känslor kan jag ge bort? Jo, jag ger bort min misstänksamhet, min rädsla för att bli lurad, hånad, bedragen, förd bakom ljuset, förlöjligad. Det är en koloss som jag inte vill släpa vidare med mig in i min framtid. Så allt det där släpper jag här och nu.
Jag släpper också taget om min föreställning att aldrig riktigt räcka hela vägen. Att hur jag än diskar, städar, lagar mat, finns till hands för barnen, försöker ta hand om mina relationer med min älskare/älskade och mina vänner, och samtidigt försöker tjäna pengar, så kunde jag enligt en envetet kritisk röst i mitt huvud alltid ha gjort lite till.
Min föreställning att det jag gör aldrig duger släpper jag helt och hållet.

Trädet släppte ner några stora tunga droppar vatten, som om det grät. Det hjälpte mig att känna min egen sorg jag hade samlat i min mage. Så jag tog tillfället i akt att släppa ut hela mitt livs samlade sorger och bedrövelser i jorden under mig. Och alla mina tårar jag gråtit av glädje också, släppte jag på en gång, när jag ändå var i farten.
Vad mer? Det kanske räcker med detta.
Det gick väldigt lätt att gräva i marken vid björkens rötter, mycket lättare än vad jag väntat mig. Snabbt och enkelt krafsade jag med hjälp av en pinne upp jord så det blev ett djupt hål.  Jag tog fotot av mig själv som baby i famnen på mamma och stoppade ner det i det djupa hålet, samtidigt som jag bad trädet att ge mig av sin visdom och styrka. Att skydda mig och bevara mig.

En stund satt jag kvar i trädets famn och koncentrerade mig på att känna mitt inre barns närvaro. Bilder ur min barndom flashade förbi, som folk brukar förklara att bildminnen gör i nära döden upplevelser. Jag såg mitt vuxna liv snabbspolas på mitt inre ögas filmduk. Så insåg jag att jag befann mig i ytterligare en transit, den från mor till gammelmor. Som 53½-åring skulle jag snart sluta menstruera. Kunskapen om att det skulle föra med sig en release från det månatliga inre dramat med allt vad det förde med sig av PMS, blod, trötthet och hormonsvängningar blev tillgänglig för mig. Som gammelmor behöver man bara synkronisera sig med den yttre månaden. Ett djupt inre lugn öppnade sig och jag kunde se min framtid bära med sig goda möjligheter för mig att kunna slappna av och njuta av livet.
Så återstod bara att säga tack till trädet, och till alla goda och kärleksfulla krafter som hade bistått mig i min ceremoni. Ge tobak. På vägen hem började det regna. Det kändes som om regnet renade och välsignade mig.

På natten drömde jag att jag var i ett hus så stort att det hade flera rum än man kunde räkna. Jag befann mig i barnkammaren, ett stort rum möblerat med sju sängar, alltså bodde där sju barn. Tre av dem kom fram till mig där jag låg i sängen som var placerad precis mitt i rummet. Två av barnen var nog inte mer än tre år gamla, de var ledda av en sju-årig pojke. Nyfiket frågade pojken vad jag gjorde där, alla andra vuxna var ju nere i stora salen och hade det trevligt. Jag svarade att jag trivdes där barnen var. Pojken betraktade mig som om jag vore en främmande gestalt vars like han aldrig tidigare sett. Det blev tydligt att barnen i den här barnkammaren inte var vana vid att få besök av vuxna.  – ’ Men jag bryr mig om barn, jag tycker om att vara med barn, ’ förklarade jag med en klump i halsen för den lilla pojken. Han betraktade mig fortfarande med stor skepsis. – ’ Det finns ett rum åt dig längre ner i korridoren, ’ sa han. – ’ Jag har varit där och tittat, dem har gjort i ordning jättefint åt dig där.’ Vi stirrade sammanbitet på varandra, jag visste varken vad jag skulle tro eller vad jag skulle säga, och så vaknade jag.

Inne i mitt huvud surrade en mening som jag har använt som dagligt mantra sedan dess:
’ Jag är omgiven av hjälpfulla energier, och jag har bra skydd mot energier som vill skada mig.’

Och en dag väldigt snart, kanske redan idag, tänker jag i meditation gå tillbaka in i den drömmen, och utforska rummet som var iordningställt åt mig av vuxna, vänliga och omtänksamma människor.

Häxbrev: Det Övergivna lilla Barnet - Syndromet

Återfödelsens magi
För ett och ett halvt decennium sedan blev jag kontaktat av Skandinaviska turistbyrån. De skulle påbörja en kampanj i Japan, för att få fler japaner att välja att turista i Skandinavien skulle de lansera Scandinavia healing, och accentuera den nordiska jämställdheten mellan män och kvinnor. Och då ville de otippat ha med en autentisk svensk häxa.
För att göra en lång historia kort, så flögs jag till Tokyo av SAS och landade dagen innan körsbärsträdens festival, den 1 april, för att tillbringa en vecka där. Alla träden var fulla av ljusrosa körsbärsblommor, och det kändes som om jag kommit rakt in i en saga. Japanerna hade av någon outgrundlig anledning fått för sig att vi i Sverige alltid hade haft häxor, och att häxbränningar aldrig förekommit här. I Japan har de nämligen samma häxa som vi har här, med hatt, kvast och katt, fast där var de alla utdöda, och fanns bara som myter. Så alla var mäkta imponerade, och mötte mig oerhört respektfullt. De kvinnliga journalisterna frågade mig hur de japanska kvinnorna skulle kunna frigöra sig från de ingrodda japanska uppfattningarna om att en kvinna bara var värd något just i sin tidiga blomning, som körsbärsblommorna, för att sedan kastas på soptippen, förbrukade redan i tjugoårsåldern, och jag svarade efter bästa förmåga.
Den stora kvällen då jag skulle tala inför 200 samlade japanska journalister på en dansk krog mitt i Tokyo, bara ett stenkast från det kejserliga palatset, en väldigt förnäm adress, var inne. Tidigare på dagen hade jag byggt en kristallcirkel runt den stora matsalen. Vi var tre kvinnor som skulle tala.
Från Danmark kom en chefredaktör för den danska motsvarigheten till Damernas Värld, hon skulle prata om hur de danska kvinnorna hade lärt sina män att hjälpa till i hushållet, med disk, städning och barnpassning.
Från Norge kom den unga kvinnliga kulturministern, som skulle prata om hur det var möjligt att som ung kvinna bli minister i Norge, något som var uteslutet i Japan. Och så var det jag, häxan från Sverige, som skulle prata om andlig jämställdhet, om att det även fanns en kvinnlig gud, gudinnan. Danska kvinnan hade ormskor, norska kvinnan hade en handväska i ormskinn, och jag hade en fin blå orm målad i pannan, (ditmålad av en japansk konstnärinna som hade anförtrott mig att inte alla häxor i Japan var utrotade, det fanns fortfarande en hel del som arbetade ’under cover’, bland andra hon själv.)
Jag började mitt tal med att hälsa den japanska Solgudinnan Amaterasu från den nordiska Stjärngudinnan Astarte. Sedan presenterade jag två av mina reskamrater, ett leksakslejon och ett leksaksfår, och sade att den dagen kommer att komma, när lejonet och lammet kan vila sida vid sida, i fred. Som slutkläm fick jag alla närvarande att under tystnad meditera kristall i två minuter, något som aldrig hänt förut. Det blev succé!
Efter framträdandet blev vi bjudna hem till den danska ambassadören, där vi blev serverade vin och diverse mystiska tilltugg, däribland torkad bläckfisk. På natten blev jag väldigt magsjuk, och blev tvingad att tillbringa nästan hela natten i badrummet.
När morgonen kom var jag helt urlakad. Min japanske guide ringde mitt hotellrum vid tiotiden, och sa att jag skulle komma ner till lobbyn, där ytterligare en journalist väntade för en intervju. Jag försökte förklara för honom hur dåligt jag mådde, och att jag var alldeles för svag för att överhuvudtaget gå ur sängen. Han förstod mig inte alls, frågade bara va! hela tiden. Efter att fruktlöst ha försökt med diplomatiska omskrivningar, jag ville ju inte säga att jag hade kräkts hela natten, sa jag, så enkelt jag bara kunde: ’Ivahashi-san, today, I am DEAD. Tomorrow, I’ll be REBORN. Call me then.’
( På svenska: Ivahashi-san, idag är jag DÖD. Imorgon ÅTERFÖDS jag. Ring mig då.’)
Och då förstod han, äntligen. ’Ah, okey’, sa han, ’ Jag ringer imorgon. Ha en bra dag. And please feel free to use room-service.’

( Om någon undrar varför min karriär i Japan inte fortsatte, så berodde det på att det norska teamet inte ansåg min medverkan seriös nog, och hotade med att hoppa av samarbetet med Skandinaviska turistbyrån om Sverige envisades med att ha en häxa med i sitt team, så jag fick sparken, trots succén. Den underbara, magiska drömmen att som häxa vara fullt accepterad och respekterad fick således ett abrupt och sorgligt slut. Men innan det hände hann jag åka till Tokyo en andra gång, vilket jag tackar för så här i efterhand. )

Häxbrev: Vårdagjämning

Solens Bank
På den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen gjordes en gång ett experiment med nollränta. Det var efter Napoleonkrigen och alla på ön var utfattiga, så man hade inget att förlora på experimentet. Lokala sedlar gavs då ut som löner för det ena samhällsnyttiga ändamålet efter det andra. Sedlarna brändes när ett projekt var genomfört, och nya trycktes för nästa satsning. Metoden fick ekonomin på ön att blomstra mirakulöst under femton år.
Idag finns detta system kvar på Guernsey, men bara för den offentliga sektorn.

För att finansiera det amerikanska inbördeskriget utnyttjade Abraham Lincoln kongressens rätt att utställa egna pengar. 1862 – 64 utställdes totalt 450 miljoner räntefria ’ greenbacks ’. Lincoln lovade dessutom vid sitt återval 1864 att ta upp striden mot bankerna så snart kriget var slut. Några månader senare skrev finansvärldens representant Lord Goschen i London Times: Om denna finanspolitik blir bestående, kan regeringen utan omkostnader skaffa sig nödig penningförsörjning. Den kan betala sin skuld och förbli skuldfri. Den har tillräckligt med pengar för att driva handel. Den blir mer välmående än någon förut i historien. Om vi inte störtar denna regering, så störtar den oss.’ Samma år blev Lincoln mördad, och en omfattande kreditsänkning följde, organiserad av de privatägda bankerna.

Här och nu kan vi börja drömma om en framtid där pengarna återigen arbetar för folket, inte emot.
Tänk om vi tillsammans skulle kunna drömma fram en värld där banken var som solen, Solens bank. Som solen förbehållslöst ger av sin värme till allt som kan växa och blomma, utan att kräva annat tillbaka än glädjen att få beundra allt som växer och blommar i skönhet och inbördes harmoni, skulle Solbanken förbehållslöst dela ut pengar till alla som bodde och levde i världen, så att alla människor skulle kunna förverkliga olika kreativa projekt som gagnade samhället i alla dess aspekter och behov. Om vi som varandes den mänskliga familjen anammade ett sådant system så skulle vi ha en blomstrande värld om bara tio år, det är helig lag.

Naturligtvis kommer alla som tjänar på det nuvarande systemet att försvara det med all kraft de kan uppbringa. Varför släppa ifrån sig materiella förmåner utan att göra motstånd? Den politiska klassen kommer att reagera med negativism och förlöjligande, prata om överidealism och o-realism. 

Men efter ett tag kommer den politiska klassen att tvingas anpassa sig till denna nya transmoderna globala vision. En folkrörelse har bildats som inte går att stoppa………….

Häxbrev: Pengarna eller Livet?

http://www.youtube.com/watch?v=5IvPIWzQcUY&feature=player_embedded

I Moderns, Faderns och Alla Heliga Barns Namn
För några år sedan bad en av mina bästa häxväninnor mig att läsa förbönen på hennes bröllop som skulle hållas i en av de äldst bevarade kyrkorna på Värmdö utanför Stockholm. Den stora dagen var inne och ceremonin hade tagit sin början. Det blev min tur. I full häxmundering, lång svepande kjol, kråkfjädrar och pentagram, klev jag fram till altaret där bruden och brudgummen stod, och ställde mig bredvid den kvinnliga prästen.
-' I Moderns, Faderns, och det Heliga Barnets namn,' sa jag med en röst som vällde fram någonstans djupt inifrån min mage, en klangfull, vibrerande altröst som gav eko inte bara i kyrkan, den uråldriga rösten tycktes fortplanta sig långt ut i det omgivande landskapet, och vidare ända ut den stora evigheten.  

I samma ögonblick öppnades en dörr inne i mitt psyke, och jag såg mig själv i ett tidigare liv som varandes en fanatisk nunna på trettonhundratalet, en av dem som hade sett till att införa kristendomen, och omvända hedningarna. En stark känsla av förståelse för att kristendomen verkligen varit svaret på alla mänsklighetens problem för mig i det livet vällde upp inom mig. Uppenbarligen hade jag varit helt totalitärt övertygad om att om alla bara blev kristna så skulle vi få en värld i fred. Då som nu, samma livstema, fast på olika sidor av ringen: att försöka bota det onda i människorna och att skapa världsfred. En störande fråga: var jag mån tro lika blind i det här livet inför helheten, som jag uppenbarligen varit som nunnan då? Sedan såg jag hur jag hade blivit född in i det här livet, och hur min mamma som var troende katolik hade plågats av oro och ångest på grund av de kyrkliga dogmerna om att kvinnans plats var i hemmet och att hon skulle tiga i församlingen. Min mamma hade massor att säga, och hon hade verkligen kunnat bli en framgångsrik advokat som jobbat för mänskliga rättigheter, t.ex., om hon bara tillåtit sig själv att vara självständig. Istället blev hon en olycklig och frustrerad hemmafru, vars enda uppgift var att ta hand om barn samtidigt som hon skulle vara vacker och lydig sin man, hur än mannen betedde sig, dessutom. Dogmen om att kvinnans plats är vid mannens fötter passade min mamma så dåligt så det var åtminstone en av orsakerna till att hon valde att lämna detta jordeliv för egen hand strax efter sin femtioettårsdag.

Allt detta tog bara en tiondels sekund att se, tro det eller ej.Den närvarande församlingen hade knappt hunnit blinka, än mindre lagt märke till min lilla tidsresa. Surfande på efterdyningarna av min magiska altstämma lyckades jag ta mig igenom resterande manus, och snart nog var bröllopsparet förklarat som Herre och Fru.  Sedan bjöds det på jordgubbar och champagne.Mums!

Häxbrev: Kyndelsmäss/Imbolc

Onda reptiler har tagit över planeten Jorden…..
En natt förra året drömde jag att jag var en E-T-liknande varelse. Jag hade den fysiska kroppen, med den stora hängmagen, den långa halsen och de långa armarna och fingrarna. När drömmen började stod jag/E-T som uppe bland molnen, och utanför en slags videoaffär, som jag just var på väg in i. Väl därinne fanns det tusentals filmer/spel att välja mellan, i dvd-format. Det gick att läsa på baksidorna vad filmerna handlade om, precis som i en mänsklig videobutik. En av filmerna E-T/jag läste på hade följande handling: ‘ Onda reptiler har tagit den mänskliga familjen som lever på planeten Jorden som gisslan, och använder dem som slavar för att uppfylla sina olycksbringande ändamål. Men där finns även några rebeller som försöker befria mänskligheten från dessa ondskefulla inkräktare........
Sedan hände något väldigt märkligt. Den E-T-liknande figuren som var jag bestämde sig för att uppleva just den filmen, som rebell får jag väl tillägga, tog ut skivan ur fodralet, lyfte upp sin stora hängmage, och därunder fanns en skåra, där figuren/jag stoppade in skivan, som om magen var en dvd-spelare. Slurp, sa min mage, och så vaknade jag med idén om att detta mitt liv kanske bara är ett otroligt avancerat videospel som just i detta nu spelas av en utomjording……
(Drömmen kan ha haft att göra med att jag veckan innan hade varit och lyssnat på David Icke när han var och gästtalade i Göteborg, och han talar ju en hel del om både reptiler och utomjordingar.)

Häxbrev: Forntida Aliens

Lyssna på David Icke: http://www.youtube.com/watch?v=mjkuLiyPIhQ

Rosa Kraxa Kråka
Ormkvinnekurs med Donna Talking Leaves, hösten -90, dag 3.
I kvällens övning skulle vi ’simma mot en stjärna’, vilket innebar att vi kursdeltagare återigen skulle ta oss ut till ett enskilt ställe i skogen. När vi hade hittat vårt egna privata kraftställe, en plats vi kände tyckte om oss, skulle vi föreställa oss att vi stod inne i en stor säck, vars kanter skulle nå en ca 30 centimeter ovanför huvudet. Väl däri skulle vi ta tag i säckens kanter och försiktigt dra ner den ända ner till marken, och där kliva ur den. Efter att ha stigit ut ur puppan, som säcken skulle symbolisera, skulle vi på natthimlen ovanför oss se ut en stjärna som lyste speciellt starkt mot oss, eller på något annat sätt ådrog sig vår uppmärksamhet. Så skulle vi med bröstsimsliknande simtag liksom simma upp mot den särskilda stjärna vi valt ut. Efter en stunds bröstsim skulle stjärnans energi blandas ihop med den simmande mänskliga varelsen, och vi skulle få uppleva känslan av att sugas in i stjärnan. Där skulle vi tillåta oss att stanna en stund. Att vara i stjärnans energi var starkt helande. Väl där skulle vi också passa på att fråga efter våra stjärnnamn. - ’Alla människor har ett magiskt namn,’ berättade Donna, ’om man seriöst vill arbeta med magi är det viktigt att ha ett särskilt namn för magiska ändamål.’

Tricket var att lyssna inåt. Vilket namn som helst skulle kunna dyka upp i ens skalle, namnet på en blomma, en sten, en gudinna, en fjäril, ett djur, ett moln. När vi hade hittat ett namn eller ljud som vi tyckte om, skulle vi låta det rulla runt, runt, inne i huvudet, och låta vibrationerna från det magiska namnet förändra oss djupt inifrån, tillförande kraft och energi. Vidare skulle vi skriva ner namnet vi hade fått på en stjärna vi hade klippt ut av papper, ungefär så stor som en handflata. Stjärnpappret med våra namn på skulle vi sedan lägga under kudden, för att i drömjaget fortsätta att minnas, och att arbeta med vår magiska identitet.
Donna fyllde i med det sista:
- ’På kvällen innan ni ska sova, tar ni fram stjärnpappret, håller det i handen, och ber med hög röst ert magiska jag att vägleda er i drömmens värld. Så stoppar ni tillbaks den under kudden och…zzzzzzzzzzz, heliga dröm, kom till mig…’
Och nu, ut och lek! Vi ses i morgon till frukost.

Jaha, det var bara att skutta ut i skogen och hitta en bra plats. Kvällen var höstkylig och natthimlen stjärnklar, till och med mer än stjärnklar, det såg ut som om alla stjärnor som fanns där uppe hade bestämt sig för att lysa just denna kväll. Huttrande gjorde jag mitt bästa för att följa instruktionerna, klev ur min puppa, och simmade bröstsim upp mot en stjärna som såg vänlig ut. Men jag var jättetrött, frusen, och orkade på något vis inte riktigt leva mig in i ytterligare en ceremoni. En liten skogsmus dök upp och tittade nyfiket på mig en liten stund innan den försvann igen, och det var väl i stort sett det som hände. Jag fick inget namn att skriva på mitt stjärnpapper. Lite besviken kände jag mig då jag kröp in i mitt tält, men min tunga trötthet tog ut sin rätt, och jag somnade som en stock ovanpå sovsäcken med kläderna på, och stjärnpappret låg kvar i jackfickan.

På natten drömde jag att jag bodde i en hydda i skogen, byggd med tre dörröppningar, för det var så min bästa vän, en liten brun hasselmus, ville ha det. Fylld av vänlighet, förnöjsamhet och kärlek kilade hasselmusen runt i hyddan, lekte med de tre dörrarna, in och ut, och in igen. Då och då nosade den belåtet på några magiska kraftföremål som låg i mitten på rummet och som uppenbarligen tillhörde mig. Bland dem kunde jag urskilja en trästav, snidad som en orm. En kråka var med i drömmen också, den satt i trädet utanför hyddan, högljutt kraxande……..

Häxbrev: Reinkarnation

Och vinden viskade: Ruussskiiiii…….
I november -08 ringde min telefon, det var en journalist från en kvällstidnings Sportbilaga som ringde. Han ville att jag skulle sia vilket land som skulle vinna VM i ishockey som skulle gå av stapeln i januari – februari -09. Jag hade just läst färdigt Änglar och Demoner av Dan Brown, och i den berättar den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan att det bästa och enklaste sättet att få svar på en fråga är att ställa frågan med hög röst rakt ut i universum, så kommer svaret från universum inom kort. I boken provar hon sin tes i praktiken, och hon får svar på sin fråga direkt. Så nu tog jag chansen att prova om det skulle fungera. Istället för att som vanligt använda mina tarotkort, gick jag ut och satte mig vid ett träd. Efter att ha gjort den sedvanliga rotningsövningen, dvs. föreställt mig att jag skickade ner rötter i moder jord, sedan mediterat att jag blev ett med trädet, frågade jag rakt ut i luften: ’Vem vinner ishockey VM 2009’. Vips, en vind rufsade om i mitt hår. ’Nå’, sa jag, lite mer uppfordrande, ’vem vinner?’ Då hörde jag alldeles tydligt vindens omkringprasslande i de torra trädlöven ovanför mitt huvud, och det lät alldeles som: ’Ruuussskiii, russki…..’ Aha, tänkte jag, det blir Ryssland som vinner. Så nästa gång journalisten ringde, berättade jag att jag siade att Ryssland skulle vinna. ’De är antagligen ruskigt bra’, sade jag.
Det blev december, och det blev januari, och det blev dags för VM. Aldrig tidigare hade jag brytt mig särskilt mycket om ishockey, och än mindre följt ett VM, men den här gången gjorde jag det. Med stor spänning, dessutom. Inom mig pågick ett nervpåfrestande drama. Det kändes som att min heder stod på spel, min framtid som sierska. Jag kunde inte förstå varför jag lät mig själv gå igenom en sådan nervpress. Varför gick jag med på att sia någonting så idiotiskt, varifrån kom min vilja att bli offentligt avrättad, i fall jag hade fel? Samtidigt som jag våndades gick det bra för Ryssland. De var kvar i kvartsfinal, semifinal, och så final! mot Tyskland. Efter halva andra perioden var jag tvungen att stänga av TV:n. Då låg Ryssland under med 0 – 3. Mina nerver klarade helt enkelt inte mer. Allt var förlorat!
Till historien hör, att jag hade berättat om min spådom för en av mina närmaste väninnor, Henrihäxa. Hon var den enda förutom journalisten som visste om att jag hade siat att Ryssland skulle vinna. ( Och alla sportbladets läsare förstås. ) Av den enkla anledningen att jag var vidskeplig nog att tro att energin skulle gå ur min profetia om jag berättade om den till höger och vänster!? Så denna mörka februarikväll satt hon hemma hos sig och följde finalen. Jag ringde henne och sa att jag inte orkade mer, att jag hade stängt av min TV. ’Det är ändå kört, Ryssland ligger under med 0 – 3.’ ’Jag fortsätter att titta’, sa hon. ’Jag ringer dig sedan’. Cirka en timme senare ringde telefonen. ’Grattis’, ropade Henrihäxa. ’Ryssland vann! Sätt på TV:n, så hinner du höra den ryska nationalsången, dem ska precis börja spela den nu.’ I de ögonblick som följde upplevde jag den ryska nationalsången som en av de vackraste sånger jag hört. Jag kunde känna smaken av seger, honungsdrypande söt, så till den grad att det vattnades i min mun. Men jag säger bara en sak: Jag kommer aldrig att sia sport igen!

Häxbrev: Spådomar & Förutsägelser

Välkommen Kära Sol!
Den 22 december 1998 fick jag en egen nyckel till tornet på Blåkulla, så hur det kom sig så gick jag ensam dit på förmiddagen den 25 december med min trumma och en termos fylld med ångande varmt kaffe, för att göra en Välkommen Kära Sol -ceremoni i tornet, min första ceremoni där någonsin!
Det var förstås helt kalt och smutsigt, ingen hade varit i tornet på väldigt länge, säkert på 10 år minst. Och eftersom det var mitt i vintern och tornet saknar uppvärmningsmöjligheter, så var det också gruvligt kallt och rått. Jag lade ut en filt och några kuddar på golvet och satte mig till rätta för att trumma.
När jag så hade trummat en stund och det rytmiska bankandet lugnat ner både puls och hjärtrytm förflyttades jag i, om inte i tid, så i alla fall i rum. Rätt vad det var så befann jag mig på gränsen mellan nord och syd Korea, och fråga mig inte hur jag visste att det var just där jag var. Vi var i alla fall utomhus på ett stort fält. Stjärnor i tusental lyste på himlen ovanför. Eldar och facklor brann överallt, och en massa kvinnor i de mest fantastiska kläder var samlade. Av samma outgrundliga anledning som jag visste att jag var i Korea, så visste jag att alla dessa kvinnor var shamaner och häxor. På en uppbyggd scen hängde en stor gonggong av guldskimrande metall säkert två, kanske tre meter i diameter med en sol etsad över den runda plattan, i en ställning som bestod av två gigantiska lejon skulpterade av samma guldskimrande metall, kanske brons. Två kvinnor stod på vardera sidan med varsin matchande trumpinne. De var klädda i ceremoniella kostymer av brons och läder som bara täckte det nödvändigaste på deras muskulösa kroppar. På en given signal, just som solen var på väg att visa sig vid horisonten, slog den ena kvinnan allt vad hon kunde på gonggongen, det dova mäktiga ljudet tycktes sprida sig vida över land och hav. Så slog den andra kvinnan allt vad hon kunde på gonggongen, och hennes slag tycktes eka det första slaget, och liksom knuffade det att sträcka sig än vidare långt ut i universum. De fortsatte att turas om att slå på den uråldriga gonggongen, och vi alla bevittnade solens uppstigande denna heliga juldagsmorgon. Tillsammans med alla dessa kraftfulla medicinkvinnor fick jag äran att fira den uråldriga ceremonin att hälsa solen välkommen tillbaka efter tre dagars totalt mörker.
Fylld av förundrad över att den gamla traditionen var så välbehållen i ett för mig så exotiskt land som Korea, och att det fanns så gott om starka häxor där, återfördes jag till min vanliga verklighet, dvs. just för tillfället det gamla vattentornet i Hagalundsparken, Solna, Sverige. Innan jag gick drack jag mitt kaffe och åt min medhavda saffransbulle, tackade alla krafter som bistått mig på min drömceremoni-resa, och tackade för den härliga visuella upplevelsen jag fått ta del av. Så packade jag ihop och promenerade hem genom ett gnistrande snölandskap. Vintersolen följde mig hela vägen och pussade mina kinder med sina blekgula strålar.

Häxbrev: Vintersolståndet/Yule

Juli 1993 Fem år senare
Forts. föregående Sagan om:
Under de fem åren som passerade sedan min allra första kurs i shamanism med Hjortklanen 1988, gick jag minst två kurser om året, och sög i mig all kunskap de hade att erbjuda. Jag avancerade disciplinerat och målmedvetet, en efter en klarade jag av initieringarna med följande välklingande namn: Blommande Trädets Ceremoni, en Krigares Grav, Hängde Mannen, Natten på Rädslans Berg, osv. och steg i graderna. All undervisning cirkulerade kring hjulet och Tjugoräkningen, norr, öster, söder, väster, nordöst, sydöst, nordväst, nordöst. Och så centret, förstås, det man vill kliva in i. Sitt eget center. Lärarna uttrycker sig som så, att syftet är att lära sig dansa kring hjulet, att kunna befinna sig i alla riktningar, och framför allt, att vara i sitt eget center. Mittens Rike. Navelkraft. Vilja. Så jag dansade runt hjulet, och forskade på min egen prägling, för att kunna ta mig loss ur känslomässiga och mentala blockeringar och hämningar.
Det man inte kan förändra i den yttre verkligheten kan man förändra i sin inre verklighet, där man har all makt. Och så kallade jag in en uppsjö av hjälpare från de andra tre världarna på moder jord, mineralriket, växtriket och djurriket, förstås. Jag gjorde kraftamuletter så det stod härliga till. Ett tag hade jag så många kraftdjur att jag kunde ha öppnat en Noaks Ark hemma.  
Nåväl, för att göra en lång historia kort.
Efter fem år av intensivt lärjungeskap hos Hjortklanen, och framförallt då coachad av min lärare Batty Åskbjörnen, hamnade jag på en sommarkurs 1993 som var en direkt upprepning av en kurs jag redan hade gått. Hur det nu kom sig, så blev jag snabbt uttråkad, och hamnade i ett inre missnöjesrum som jag inte kunde ta mig ur. Mot bättre inre vetande började jag gnälla, och det gick så långt att jag sade till kvinnan som ordnat kursen att den var värdelös för mig, att jag inte ville stanna tiden ut, och att jag ville ha mina pengar tillbaka. Batty, som (självklart) befann sig i närheten och hörde hela samtalet, blev rent ut sagt skitförbannad.
–’ Om du åker hem nu, så behöver du aldrig komma tillbaka heller,’ sa han. –’Då vill jag aldrig se dig mer!’ ’
Det oväntat dramatiska utspelet från honom chockerade mig djupt.
’ Men, men’ stammade jag, ’ jag har ju lärt mig Tjugoräkningen!’
Batty Åskbjörnen tittade på mig med allt förakt som finns i hela universum, och snäste iskallt:
-’I wish you hadn’t.’
Hans ord skar som en kniv genom mitt psyke, och i samma stund fick jag en sensationell upplevelse av att vara i två världar samtidigt. I den ena världen öppnades jorden under mina fötter, och jag försvann glidande utan återvändo ner i en avgrund, ensam, isolerad, utkastad, allt var över! I den andra världen upplevde jag en gigantisk känsla av lättnad, av befrielse. Jag var befriad!
Det var glasklart att Batty gjorde mig den ultimata tjänsten genom att kasta ut mig ur Hjortklanen, och det betydde att jag var färdig med deras undervisning, nu skulle jag ut från skolan och in i den riktiga världen för att arbeta med det jag hade lärt mig.
Jag kände mig som en flygfärdig fågelunge som blir utkastad ur fågelboet för att prova sina nya vingar, för att kunna klara sig på egen hand. Där stod jag och upplevde en jublande tacksamhet samtidigt med en sönderslitande separationsupplevelse.
Det enda jag kunde göra var att acceptera faktum, att Batty gjort ’ slut’ med mig, retirera till mitt rum, packa mina saker, och åka hem.
Eller det vill säga, jag åkte faktiskt inte hem. Jag hade fortfarande några dagar ledigt innan jag behövde återvända till min vardag, så jag åkte till det heliga Ohmberget utanför Vadstena och kampade där i tre dagar. Det var skönt att i lugn och ro få bearbeta mitt inre drama, jag hann förena de båda världarna, innan det var dags att åka hem.

( 1997 slöt jag och Batty fred, och sedan dess har jag fyllt på med kunskap från Hjortklanen med jämna mellanrum. Två gånger har Batty hälsat på i Tornet på Blåkulla, där jag arbetar med Hjortklanens grundläggande medicinhjul.)

HäxBrev: Tjugoräkningen

Juli 1988
’Allt ni behöver göra är att lära er räkna till tjugo’ sa Batty Åskbjörnen, och plirade okynnigt med ögonen.
Vi sjutton deltagare på nybörjarkursen i shamanism förlagd till det lilla röda skolhuset i Småland ruskade obekvämt på våra stela kroppar och visste inte vad vi skulle tro om det han just sagt. Det lät både väldigt lätt, som att det kan jag väl redan, och väldigt komplicerat, samtidigt. Vad menade han egentligen?
– ’Jag ska demonstrera’ sa Batty då. Och så började han bygga en stencirkel omkring platsen där vi satt, på gräsmattan bakom huset, med tjugo stenar. Vartefter han lyfte upp dem en efter en, berättade han för oss om deras individuella betydelse, sedan lade han successivt ner stenarna på deras förutbestämda platser i stencirkeln som långsamt tog form omkring oss. En av deltagarna hade sina två hundar med sig, en vit och en svart lapphund. Då Batty tog den norra stenen i den norra riktningen, kallade han in krafterna/energierna från norr, däribland alla djur som finns på planeten jorden, de som kryper och krälar på moderns mage, de som springer på fyra ben, de som simmar i haven, och de som flyger i luften. När han sa det där om dem som springer på fyra ben, tittade han på hundarna som låg hos sin matte. Så sa Batty att färgen i norr är vit. Då reste sig den vita hunden upp, och lufsade över och lade sig vid den norra stenen, som Batty just lagt dit. Sedan låg den vita hunden kvar där ända till lunch.
Allt som allt en väldigt lyckad introduktion av hur man räknar till tjugo, även om ingen av oss nybörjare var särskilt mycket klokare på det medvetna sinnets nivå än vad vi hade varit innan.
Men på en djupt undermedveten nivå var allt förändrat…….

Häxbrev 20: Presentation Tjugoräkningen

Allt man ger ut får man tillbaka…..
En gång för ett par år sedan var jag och handlade på en stormarknad, då plötsligt en liten djävul flög i mig. Jag fick för mig att sno en mascara, helt medveten om att det antagligen skulle få följder. På något sätt var det som ett vetenskapligt experiment, vad skulle hända? Vad skulle universum göra med mitt snatteri?
En vecka senare hade vi en stor fest i tornet, och samlade in pengar från deltagarna som skulle gå till att betala tornhyran. Och vad hände?
Jo, framåt morgonkvisten var det någon som helt sonika och utan skrupler snodde hela kassan! Ja, vad säger man? Det bevisade på ett oangenämt sätt tesen, att allt man ger ut, får man tillbaka, och då förr än senare. Ju mer tränad man är i shamanism, ju fortare går det att få tillbaka det man ger ut.
Ångrade jag mig? Ja, det ska gudarna veta! Jag blev helt knäckt, uppriktigt sagt, och funderade starkt på att lägga ner hela tornverksamheten, men istället bestämde jag mig för att bli ännu mer noggrann med vad jag egentligen gav ut.
Så det hela blev en lärorik, om än jobbig, upplevelse i slutändan.

Häxbrev: Bumerangeffekten

Farmor Greta
Min farmor Greta stack inte under stol med att hon kunde se spöken.
De sista åren hon levde, hon blev 84 år, sa hon att hon aldrig kände sig ensam.
Hennes döde man var ofta på besök, liksom hennes älskade mamma och pappa.
En av mina älsklingshistorier av alla de historier hon berättade var denna: unga Greta och hennes moster Momma stod varandra väldigt nära. En eftermiddag hade Momma ringt sin systerdotter och bett henne komma över för en kväll av grooming, som de då och då ägnade sig åt. Min farmor åkte över, och hjälpte Momma att raka bort mustaschen, klippa och fila naglarna, kamma och fläta håret, och slutligen sätta på finaste nattsärken. Nästa morgon hittades Momma död i sängen av hemhjälpen. Hon hade fridfullt lämnat detta jorde-livet i sömnen. Farmor sa att hon antagligen hade känt på sig att hon skulle dö den natten, och därför gjort sig så fin som möjligt.
Så ville jag också dö, och vill fortfarande.
Som död är farmor fortfarande en fantastisk vän. Hon är ett glatt och trevligt spöke att ha kontakt med, lekfull och alltid väldigt lugnande och kärleksfull. Precis innan hon skulle dö, frågade jag henne vad hon ångrade mest med sitt liv. Hon svarade att hon ångrade att hon hade oroat sig så mycket. All hennes oro hade visat sig vara i onödan. Hon hade oroat sig för att bli blind, och när hon blev blind var det inte så farligt som hon hade trott. Hon såg andra saker istället, och framförallt kunde hon se in i andevärlden. Hon hade oroat sig för att inte kunna bo kvar hemma, och hon hade kunnat bo kvar hemma, bara de sista två månaderna i hennes liv hade hon legat på sjukhus. Och en massa annat också, som hon oroat sig för i onödan.
Härom året, när jag kände mig helt slut av oro för pengar som aldrig tycktes komma in i samma takt som de gick ut, drömde jag att farmor kom och sade att jag inte skulle oroa mig så mycket för det, att det skulle ordna sig.
Den drömmen var, och är, till väldigt stor hjälp, så jag tar tillfället i akt och framför ett officiellt tack:
- 'Tack farmor, för all hjälp och healing som du fortsätter att bistå mig med, även från andra sidan.
Tack!'

Häxbrev: Allhelgona/Samhain

Häxorna vill ha blod!
I många år har min sierskekollega Madame Oili och jag varit ett årligt återkommande inslag på Handelshögskolans chefsledarutbildning, AMP. Utbildningen bestod av fem intensiva veckor utspridda över året.
Deltagarna, grupper mellan 20 - 30 stycken chefer, internerades veckovis på ett slott ca en timmes bilfärd från Stockholm i Enköpingstrakten. Sierskorna kom vanligtvis in i tredje eller fjärde veckan, då deltagarna lärt känna varandra rätt så bra, och kände trygghet i gruppen. Vi bidrog med en originell praktisk utövning av det som på chefs- språk kallas för ’mind expansion’.

Under kvällen fick de deltagare som ville en halv timmes seans vardera med antingen Oili eller mig.
Oili satt vid ett bord i ena änden av rummet och hade röda kläder och röd duk.
Jag satt i andra änden av rummet och var blåklädd med en blå duk.
Och eftersom alla ville spå sig, vanligtvis, så siade vi för glatta livet på löpande band.
Runt midnatt brukade vi vara klara. Då blev vi bjudna på en flott trerättersmiddag och till maten en flaska exklusivt slottsvin.
Genom åren lärde vi också känna personalen, och alltid när vi kom till slottet blev vi ompysslade som kungligheter.

Jag tror att det var nionde eller tionde året som Oili och jag i vanlig ordning anlände tidig eftermiddag i Oilis bil till slottet.
Vi stormade in i receptionen, laddade till tänderna inför vårt förestående maraton.
I receptionen stod en välkomstkommitté bestående av fyra personal, varav tre var välkända ansikten, den fjärde kände jag inte igen, hon måste vara nyanställd.
Oili, full av energi som hon var, ville skoja lite, så hon slog ut med armarna och ropade för full hals:
-´ Häxorna vill ha blod!'
Alla skrattade och visste att Oili menade rödvin, utom den nyanställda, som istället blev styv som en pinne, och alldeles blek.
På hennes ansiktsuttryck syntes det att miljoner tankar rusade genom hennes huvud.
Oili blev snabbt medveten om hur kvinnan stelnat till, så hon dunkade henne lätt i bröstkorgen, och sa:
- ' Jag skojar bara.' Kvinnan andades ut och började skratta.
- ’Vad tänkte du så intensivt,' kunde jag inte låta bli att fråga.
- 'Jo,' berättade hon, ’det var så att hon födde upp jakthundar, och därför hade hon faktiskt en speciell frys hemma hos sig, där hon förvarade djurblod av olika slag, hare, grävling, rådjur osv. som användes att träna hundarna.’ Så hon hade sett sig själv åka hem och hämta lite blod till häxorna.....
Snacka om serviceminded!

Ju större motstånd, ju starkare magi….
Från en ormkvinne-kurs hösten -89 med Donna Talking Leaves:
Donna berättade att ju större motstånd man känner inför en ceremoni ju starkare blir magin. Och ju starkare trollkvinnan är, desto starkare motstånd får hon räkna med.
Det är helig lag att det goda alltid segrar över det onda, med tillägget att det goda måste mobiliseras. Dvs trollkvinnan måste kalla in sina bundsförvanter att komma till hjälp, och gör hon bara det får hon all hjälp hon behöver, för att klara av det hon måste klara av just då. Som exempel berättade Donna om en av de allra mäktigaste trollkvinnor hon hade träffat, som var totalförlamad i hela kroppen, så starkt var hennes motstånd.’

Just det här har jag tänkt på så många gånger genom åren. Många har de gånger varit då jag ska ut på fullmåne ceremoni, eller någon annan ceremoni, och känt ett gigantiskt motstånd. Inne i mitt huvud har jag fått höra alla mina mentala idéer om varför jag kan skippa att åka ut, och stanna hemma i värmen och bekvämligheten istället. Varje gång det har hänt har jag tänkt: ’Ju starkare motstånd, desto starkare magi’, och så har jag tagit mig själv i kragen, packat picknickkorgen med kaffetermos och smörgås, släpat mig ner till bilen, om så på hörntänderna, innerst inne förvissad om att ceremonin kommer att bli supermagisk. Och det har alltid varit värt det, varje gång, så helande att komma ut i månens sken, med elden, så nära jorden.
Det är medicin för själen det!

Det här inre motståndet finns också när jag ska skriva. T.o.m. när jag skulle skriva det allra sista kapitlet i min bok fick jag släpa mig till datorn, förundrad över mig själv att jag fortfarande kände samma gigantiska motstånd mot att skriva, fast jag borde ha fattat vid det här laget att jag ändå skulle skriva. Ja, faktum är att även denna dag har jag tagit mig igenom samma starka motstånd som någonsin, inför detta skrivarpass. Jösses, vad stark jag måste vara, om nu styrkan baseras på motstånd!

Donna Talking Leaves avslutade eftermiddagen med att ställa följande fråga:
- ’Skulle du kunna föreställa dig att du vaknade upp i morgon bitti och det var fred i världen? När du helhjärtat kan gå och lägga dig med den känslan, så kommer du att vakna nästa morgon, och det kommer att vara fred i världen. Låter det enkelt?
Tro mig, det är det inte! Vi så kallade civiliserade människor har så mycket negativ sörja inprogrammerat i vår tankevärld, som det kommer att ta lång tid att städa bort. Det kan liknas vid en inre miljöförstöring. Och ju förr var och en tar ansvar för att städa upp i sin egen cirkel, ju fortare når vi målet, som är, nu och för alltid, världsfred. ’

Stjärngudinnan Astarte talar:
Jag - är den gröna Jordens skönhet, den Vita månen bland stjärnorna, Vattnens Mysterium.
Jag - kallar din själ att stiga upp och komma till mig.
Jag - är Naturens själ som ger liv åt Universum.
Från mig härstammar Alla Ting, till mig måste de återvända.
Tillbe mig ur ett glädjefyllt hjärta, för se, allt du gör i kärlek och njutning är ritualer till min ära.
Tillåt inom Dig skönhet och kraft, styrka och medkänsla, respekt och vördnad, munterhet och ödmjukhet.
Och Du som vill lära känna mig, vet då, att Ditt sökande och Din längtan är fruktlös, om Du inte förstår detta:
att om Du inte hittar det Du söker inom Dig, så lär du aldrig hitta det utanför Dig.
För se: Jag har varit hos Dig i Alla Tider, och, Jag är närvarande vid Dina Drömmars Mål.

Ormkvinne-initiering
En natt drömde jag att jag var i ett orm-kvinno-tempel, och två av mina närmaste väninnor var där med mig.
Jag skulle gå igenom initieringsritualen, som bestod av att bli biten av en orm, och genomleva förgiftningen, för att komma ut i andra änden, som ormprästinna immun mot templets ormars gift. Min ena väninna hade i uppdrag att vägleda mig genom förgiftningen, och se till att hålla mig vid liv, genom att vid olika tidpunkter i min resa mellan liv och död ge mig exakt uträknade dekokter av olika örter som visste att hålla mig kvar vid livet. Den andra fanns bara där i tystnad och diskretion, som ett stöd.
Uppenbarligen var jag långt ifrån den första som beträdde denna dödliga resa, och inte den sista heller.
Exaktheten i hela den långa ritualen, och hur skicklig min väninna var på att veta allt om den komplicerade proceduren, var imponerande. Ormgiftet var förutom allt annat väldigt hallucinogent..
I drömmen lyckades jag med konststycket att ta mig igenom hög feber omväxlat med frossa och kramp, jag reste fram och tillbaka mellan liv och död, in och ut ur oräkneliga andra världar, och båda mina väninnor fanns där hela tiden för mig.
Innan jag lämnade drömmen hann jag både tillfriskna, och uppleva, hur min svårvunna immunitet mot ormgiftet gav mig en helt ny och intim relation med templets ormar.
 Jag vaknade med en vördnadsfull känsla av att ha tagit del av djupa och uråldriga mysterier och en oändlig tacksamhet att jag var vid liv här och nu, i den här kroppen.
Gaia, Gaia! Fyll mig, sluka mig.
Gaia, Gaia! Jag är fylld, jag är slukad.
Jag är ett med dig nu, Gaia!

Häxbrev: Höstdagjämning

Den Dyrbaraste Gåvan
Det jag nu ska berätta hände sig som så, under min drygt ettåriga tid i London, när jag var 26 – 27 år gammal, att jag en dag bestämde mig för att besöka en sierska för att få svar på några frågor jag hade angående min framtid. Hon lade ut en stjärna med tarotkort, vi pratade lätt om än det ena, än det andra. Så plötsligt spände hon blicken i mig, och frågade: -’ Do you orgasm?’ ’Pang’, sa det i mitt psyke, och jag rodnade djupt. – ’Ehh, ehh, no’ stammade jag. Och det var sant. Jag hade en massa sex med min engelska pojkvän, men inget samlag ledde till att jag fick orgasm. Jag var för sluten, helt enkelt, för rädd att öppna mig. – ’You should’, sa hon. Och fortsatte: – ’ Det är den dyrbaraste gåvan du kan ge din pojkvän, ska du veta. Och till dig själv för den delen. Den allra heligaste gåvan.’  Den kvällen när J., min engelske pojkvän, och jag hade sex gav jag mig den på att se till att jag också fick orgasm. Jag fick kämpa och slita, till J’s stora förvåning får jag väl tillägga, och när jag sedan äntligen kom över staketet som omgärdade min njutning, var det inte mindre än total extas vi kände båda två tillsammans. Tätt, tätt, omslingrade i en svettig omfamning, grät vi som små barn av lycka. Mellan snörvlingarna anförtrodde han mig att han aldrig tidigare hade varit med om att någon av hans flickvänner hade fått orgasm, och att han kände sig så tacksam.
Så rätt sierskan hade. Hennes ord har sedan dess följt med på min livsresa, och fick mig faktiskt att börja studera för de nordamerikanska indianerna, som också anser kvinnans orgasm vara den mest helande energin i universum.

Häxbrev: Den Heliga Orgasmen

13: ’Tiden leker med dig, Mamma’
En mörk och kall vintermorgon stod min fyråriga son Ulf och jag i hallen. Jag försökte desperat få den lille varelsen att förstå att vi var tvungna att skynda oss, för annars skulle han komma försent till dagis. Och det ville vi inte, för då blev dem som jobbade där arga på oss. Fast det sa jag inte till honom. Tror jag. Vi hade redan fått flera tillsägelser att vi måste bli bättre på att vara där till nio, och morgonsamlingen. Den ansågs viktig för att gruppdynamiken skulle fungera resten av dagen. På grund av det kände jag mig extra stressad. Och min desperation kom sig av att Ulf inte hade någon som helst lust att samarbeta genom att sätta på sig vinteroverallen och kängorna. Den lille människan hade ingen lust att gå hemifrån över huvud taget. Jag föll ner på knä och visade honom siffrorna och visarna på mitt armbandsur. – ’Här är visaren nu’, förklarade jag, ’och när den har flyttat sig dit, ’ jag pekade på siffran 9, ’så måste vi vara på dagis.’ Två stora klara barnaögon studerade urtavlan på min klocka, med stort intresse följde de mitt pekfingers rörelser. – Kan du snälla sätta på dig overallen nu?’ sa jag så bevekande jag kunde. Då sa fyraåringen, med ögon lysande av förundran och visdom:
 - ’Tiden leker med dig, Mamma!’

Häxbrev: Månkalendern

Alla väldigt rika människor
I den heliga lagens namn att jordmodern har resurser så att det räcker till att mätta alla hennes barn, om ingen tar mer än den behöver, och alltid lämnar något tillbaka.
En gång när jag satt på bussen på väg till Gamla Stan i Stockholm hamnade jag rätt som det var i ett slags transtillstånd.
Radion var på i bussen och plötsligt sprakade den till, först en gång, och sedan kom flera sprakningar på varandra.
Så hörde jag en man som harklade sig, och som sedan talade och sade: -’ Vi bryter de ordinarie sändningarna här, för ett viktigt meddelande.’ Jag spetsade öronen. Vad konstigt det lät. Jag fick en känsla av att det var ett radioprogram från fyrtiotalet, från andra världskrigets tid, och det bekräftades på något vis då mansrösten fortsatte, nu på engelska, fast jag skriver det jag hörde att han sa på svenska:
 -’ Jag är stolt över att få berätta att det nu kommer att bli fred i världen. Alla väldigt rika människor har i flera år haft hemliga möten, och de har gemensamt bestämt sig för att tiden nu är inne för dem att dela sitt överflöd med alla som lever på planeten jorden. De har redan satt igång att bygga skolor och matförråd på olika ställen runt om globen, och mycket mer sådant kommer att bli gjort, nu och i framtiden. På det sättet kommer det inte att behöva existera varken brottslighet, våld eller girighet bland människorna längre. Från och med nu kommer alla barnen på jorden och deras familjer att ha allt de behöver för att vara friska och glada. Tack för att ni lyssnade.’
Så knastrade det till igen, sprakade några gånger, och så kom den vanliga radiorösten tillbaka igen, och det var: ’ Lugna favoriter, 104,3......’ Jag ruskade på mig några gånger, och kliade mig lite i öronen. Vilken fantastisk upplevelse. Tänk om det verkligen skulle vara sant! Världsfred! De väldigt rika som har bestämt sig för att dela med sig! Vilken härlig tanke!

Ungefär då var det dags för mig att kliva av bussen, vi hade kommit fram till Gamla Stan, destinationen för min resa. Det kändes som om världen verkligen hade förändrats omkring mig, som om det var sant, det jag hade hört på radion, att det var världsfred. Alla människor verkade så vänliga och glada. Det vilade en känsla av julafton hela den dagen. Framåt kvällskvisten kunde jag trots allt konstatera att det nog var jag som hade hamnat i en parallell dimension, för det hade ju inte hänt på ’ riktigt.’
Men jag tänker bevara detta tillkännagivande i mitt hjärta, som en möjlighet, och med förvissning om att det i alla fall har hänt, även om det är i en vid sidan om liggande verklighet. Och jag ser fram emot den dag, då alla väldigt rika personer får lust att dela med sig till alla väldigt fattiga personer. Vad bra vi kommer att få det då, vi jordbor.
Krax Pax

SolBjörnens vision
Jag såg i en vision för länge sedan att vi som människor måste återvända till en bättre och sannare förståelse för jorden
och för alla våra relationer med henne, för Jordmoderns skull, och för den mänskliga evolutionens skull.
Jag såg att vi skulle behöva sätta alla småaktiga rädslor som splittrar den mänskliga familjen åt sidan och istället lära oss att
leva som sanna bröder och systrar på ett kärleksfullt sätt.
Vi skulle behöva hitta andra som delade vårt hjärtas riktning, oavsett hudfärg eller nation, och gå samman i grupper som
alltid skulle minnas att vårt uppsåt är att vara den store andens redskap och moder jords försvarare.
Sådana grupper kommer att ha stor inverkan på den rening av jordmodern som nu håller på att hända.
Våra liv måste blandas med allt vi har omkring oss och inom oss.
Vi har kommit till en punkt där vi i sanning kan känna enheten som förenar varje individ med hela universum, och vi behöver integrera den känslan av enhet i alla aspekter av våra liv.
Vi delar alla samma planet, oavsett ras, kön eller nation, så låt oss lära oss allt om kärlek, fred och harmoni, och låt oss söka livets goda vägar.
Det känns bra att ha talat.
Solbjörnen

Den Flygande Mattan
Detta när människor lever i väntan på att en prins/prinsessa som ska komma och väcka dem med en magisk kyss för att sedan leva lyckliga för all framtid kallas för Törnrosa Syndromet. Enligt gammelmödrarna från Seneca folket är Törnrosa-syndromet jämförbart med ett dödligt virus, därför att det håller människor passiva, i väntan på någon som ska komma utifrån och göra dem hela, rädda dem. Det är i själva verket en fåfäng väntan. Gammelmödrarna säger, att den enda som kan rädda en är en själv.
Vår andra halva som vi, när vi är smittade av Törnrosa Syndromet, förväntar oss att hitta utanför oss själva, kan i själva verket bara hittas inom oss själva.

När jag var en ung flicka, visste jag ingenting om allt detta. Jag var lika korrumperad avTörnrosa Syndromet som vem som helst, och drömde om ett sagobröllop, och om en kärlek som skulle vara för evigt. Min smekmånad skulle jag tillbringa på den magiska ön Bali, det visste jag helt säkert.
Men nu blev det inte så av olika skäl att jag kom mig för med att gifta mig, och därför blev det aldrig någon smekmånadsresa till Bali heller.
År och år passerade, och ju mer kunskap om shamanism jag skaffade mig, ju mindre blev chansen att jag skulle kunna lova någon annan än mig själv evigt partnerskap.

Så, ett år för inte så länge sedan, under en fullmåne ceremoni i Tornet, flög en idé in i mitt huvud. Skulle vi inte kunna göra en magisk resa till Bali i våra drömkroppar, eller astralkroppar, eller, för att tala klarspråk, i vår fantasi? Alla sex närvarande kvinnorna tyckte att det var en utmärkt bra idé. Eftersom vi alla skulle dela fantasi, så blev det som ett slags dröm charter resa. Tillsammans bestämde vi oss för att som transportmedel använda den magiska mattan. Från idé till handling. Vi lade oss ner på den stora vackra vävda mattan som täcker golvet i ceremonirummet i Tornet, som hux flux blev både magisk och flygande, gjorde det bekvämt för oss själva, slappnade av i våra fysiska kroppar, blundade, och påbörjade vår grupp-visualisering.
Var och en av oss visualiserade att vi klev upp ur våra fysiska kroppar, och tog plats på mattan i våra ljus-kroppar, och så flög vi iväg med destination Bali.

Resan tog inte längre än några minuter, ändå hade vi tid att njuta av färden över den stjärnbeströdda natthimlen, och fullmånen lyste så starkt som självaste solen. En liten stund flög vi så högt så vi kunde se planeten jorden som en pytteliten lysande blågrön pärla under oss. Plötsligt påbörjades landningen. Den stora mattan flög mjukt in över en vik med en strand täckt av finkornig vit sand, den perfekta landningsplatsen.
Som vi hängde där i luften och förberedde oss på att landa fick jag syn på en mager gammal man komma ut på stranden från en skog av palmer. Och kan du tänka dig vad som hände? Han såg oss. Han faktiskt såg oss.  Den lille farbrodern sprang omkring som en upphetsad höna, flaxade med armarna, pekade på oss, och skrek. När vi så landade kom han fram för att hälsa. På något underligt sätt kunde vi förstå varandra, och jag talade om för honom att vi var sju häxor från Sverige, och att vi hade kommit dit för att hälsa på i hans vackra land. Fler människor kom, och nu verkade det som om alla kunde se oss lika tydligt som vi kunde se dem. Det blev stor uppståndelse, vi pratade, sjöng, och skrattade, det var en helt enastående upplevelse. Snart nog var det tyvärr dags för oss sju systrar att ge oss av tillbaka hem. Igen klättrade vi upp på mattan, vinkande adjö till våra nya vänner, och tog kurs hemåt. Igen njöt vi av den mjuka, flödande åkturen genom den strålande natthimlen, och efter bara en liten stund landade vi tryggt hemma i Tornrummet. Hela resan hade bara tagit runt femton minuter i fysisk tid. Och samtidigt i drömtiden verkade det som om vi hade varit borta i flera timmar!

När vi var ordentligt förankrade i våra fysiska kroppar skickade vi runt talstaven för att berätta om våra äventyr på Bali för varandra. Det visade det sig att alla kvinnorna delade intrycket av att ha blivit sedda av Balineserna. Vi kunde konstatera att människor som bor på Bali antagligen har förmågan att se astral-varelser. Verkligen helt underbart intressant! Nu kan jag knappt bärga mig tills jag får åka till Bali i min fysiska kropp. Jag kan resa dit och fira det väldigt speciella äktenskap som jag har ingått, det mellan mig själv och mig själv, glädjen i att ha lovat mig själv evigt stöd, tröst och kärlek.

Och som slutkläm tänker jag ta tag i den möjlighet som öppnar sig i detta här och nu, och säga till Universums krafter: Hej alla gammelmödrar och gammelfädrar, hör denna lilla, er dotters dotter, som har en önskan. Var snälla och ge mig en resa i fysisk form till Bali inom de närmaste åren! Gärna tillsammans med min vackra Safir-man!.....
Aloha! Det är gjort!

Häxbrev: SommarSolståndet

En historia från Navajo-folket
En gammal Navajo-man åkte långt med häst och vagn för att komma till handelsstationen.
Eftersom det inte var särskilt mycket trafik vid den stationen tyckte ägaren om att prata när han fick en kund. Så de pratade medan Navajo-mannen bar fram sina varor till disken och de pratade medan handlaren lade varorna i kassar. När Navajo-mannen betalade höll handlaren fortfarande på att stoppa varor i kassar och pratade, packade varor och pratade.
Till slut gjorde Navajo-mannen den långa resan tillbaka hem och när han packade upp varorna upptäckte han att pengarna han hade gett handlaren låg i en av kassarna.
Tidigt nästa morgon när handlaren skulle öppna affären, hittade han Navajo-mannen väntandes utanför. När denne räckte över pengarna sa handlaren: - ’Tack, hövding. Det här uppskattar jag verkligen. Men jag är nyfiken. Varför kom du tillbaka med pengarna?’
Navajo-mannen pekade på sitt bröst. ’Här inne har jag två små män. En är god men den andre är riktigt ond.
Den onde sa: ’Han kommer inte att sakna dem.’ Den gode sa: ’De tillhör inte dig.’
De diskuterade hela natten. I natt vill jag få sova!’

Häxbrev: Mörk energi - Ljus energi

Hjälp, jag håller på att bli galen!
 I mitten på 80- talet hände det sig sålunda, att jag plötsligt kände ett rent maniskt behov av att måla. Min inackordering fattade det intensiva läget då jag bredde ut stora vita pappersark på golvet i mitt arbetsrum och började doppa fötterna i ömsom svart ömsom vit målarfärg, så han såg snabbt till att täcka det fina parkettgolvet med en presenning.
Efter det att jag hade åkt kana på arken  med fötterna och det svartvita, och alla de många pappersarken  på detta sätt var ’grundade’,  upptäckte  jag  att om jag gnuggade oljekritor i alla regnbågens färger mot pappret så blev kritorna efter ett tag alldeles runda och började hoppa runt av sig själva.  I min upplevelse målade kritorna självmant fram den ena mer fantastiska historien efter den andra. Det fascinerade mig så till den grad att jag inte kunde sluta måla förrän jag var helt utmattad, och tavlan jag jobbat på bara var en enda röra. Jag var som besatt.

Efterhand började jag bli oroad över att jag kanske höll på att bli galen, för som tiden gick verkade atmosfären i mitt arbetsrum tjockna av mystiskt frambesvärjd okontrollerad orolig ande närvaro.  Tavlorna hade fått egna liv, och det var inte bara positiv energi, tvärtom, de blev mer och mer skrämmande.

Som av något underligt sammanträffande var jag just då övervakare åt en man som satt inlåst på ett av Sveriges tuffaste mentalsjukhus, Karsuddens sjukhus vid Katrineholm, och brukade regelbundet åka och hälsa på honom. 
Nu när jag kände att jag själv kanske höll på att bli galen kändes det helt naturligt att ta upp det med honom vid mitt nästa besök.  ( Just då insåg jag inte det ironiska i att be en person som själv hade diagnosen galen om hjälp. Och det kanske ännu mer ironiska är att jag faktiskt fick just den hjälp jag var ute efter.)

När jag nästa gång satt i det med orange färg målade besöksrummet och lade fram:
 – ’Hjälp mig, Kim, jag tror att jag håller på att bli galen!’ reagerade han oväntat vildsint.
Hans ögon lågade, och han väste snarare än sade: ’ Använd inte ordet galen som dem använder det’.
Med dem menade han hela psykvården.
Och så gav han mig Aleister Crowleys bok: ’Magick in Theory and Practise’.

Väl tillbaka hemma satte jag mig ner med boken i knäet. Liksom av sig själv föll sidan 71 upp, och där kunde jag läsa att om det var så att man besvärades av oönskad ande närvaro, så skulle man göra en cirkel av ljus omkring sig, och så stod det att elden renar. På ren instinkt gick jag från teori till praktik. Först eldade jag upp de kusligaste av tavlorna i kakelugnen som praktiskt nog fanns i arbetsrummet. Sedan gjorde jag en cirkel av ljus runt hela lägenheten för säkerhets skull, samtidigt som jag borstade ut alla energier som inte ville mig väl ur cirkeln.Voila! Alla oroliga energier var verkligen som borttrollade, och det blev alldeles lugnt både inne i mig och i rummet. Och sannerligen tror jag, att det var i just den stunden, just där och då, som mitt öde som trollkarslärling beseglades!

Häxbrev: Kontrollerad Dårskap

Åskguden Tor
En dag förra sommaren ringde en god vän, Jens, och berättade att han hade sålt sin motorcykel och köpt en båt istället.
Han bjöd ut mig på en båttur i skärgården. Veckan därpå tog jag med min äldsta son Oscar och hans vän arbetar- Klasse, en av Sveriges bästa rappare som förespråkar kärlek framför våld. Det var en riktigt härlig högsommardag.
Utan missöden tog vi oss till mötesplatsen en bit norr om Stockholm. Båten visade sig vara en fin liten motorbåt, med två kojplatser och pentry. Efter si så där någon timmes båtresa hade vi tagit oss en bra bit ut på havet.
Jens som var i sitt rätta element, uppvuxen med båtar och hav, bjöd på både öl och kaffe, och jag hade hemmagjorda smörgåsar och kaffebröd med mig.
Som vi satt där och mumsade och guppade på spegelblankt hav med solen strålande på himlen började vi att prata om våra rädslor. Vad var vi rädda för egentligen?
Oscar var kaxigast och påstod att han minsann inte var rädd för någonting i hela universum.
Efter ett litet tags eftertanke ändrade han sig. Jo, förresten, åskan kunde han tänka sig att han var rädd för. Och om han kunde tänka sig någon gud eller gudinna han kunde tro på, så skulle det i så fall vara åskguden Tor.  
– ’ Tor, ’ ropade han, ’ Tor!’ Vi skrattade så vi kiknade åt hans utbrott, och fortsatte sedan att prata om ditt och datt.
Kanske hann fem minuter passera, kanske några fler minuter, så såg vi den första blixten vid horisonten.
Och så där bara, var den nyss så blåa himlen inte blå längre.
Stora grå regnmoln hade seglat in över oss utan att vi märkt det. Precis hann vi sätta upp kapellet, så var ovädret över oss.
Regnet öste ner. Runt omkring båten åskade och blixtrade det som om domedagen var kommen.
Vi kände oss verkligen pyttesmå, sittande i ett nötskal, helt utlämnade åt moder jords krafter på ett vilt och ogästvänligt hav. Och att det är ett ställe man inte ska vara på när åskan går så är det i en liten båt mitt ute på ett stort hav, det får man ju lära sig redan på dagis. Vi blev alla djupt gripna av situationens allvar. Tor verkade ha hört Oscar, och hade nu kommit för att utmana oss.
’Om jag nu ska dö’, tänkte jag, ’ så ska jag passa på att dö en krigarinnas död, varken mer eller mindre.’ Jag rätade på ryggen och föreslog killarna att vi skulle ’göra en Phoebe’. ( Från TV-serien Vänner. ) Det vill säga hålla varandra i händerna, titta varandra i ögonen, och tala om för varandra hur mycket vi uppskattade varandras närvaro i våra liv, som nu kanske var till ända. Och det var kanske inte så dumt att dö av blixten, det skulle i alla fall gå fort, förhoppningsvis. Dessutom skulle vi fyra dö tillsammans, och då kunde vi hjälpas åt som spöken.’
– ’ Usch mamma, säg inte så där’, sa Oscar.  ’Istället ska vi inte ens tänka på att vi kan dö här och nu.’
Jens och Klas höll med honom, så i demokratisk anda bytte vi därför samtalsämne och började prata om framtiden istället, om drömmar vi hade.
Lika plötsligt som stormmolnen hade omringat oss, lika plötsligt försvann dem, himlen blev klarblå, solen strålade som om ingenting hade hänt, och havet var lugnt och gästvänligt igen.
Långsamt puttrade vi hemåt, omtumlade men glada. Se det blev en utflykt vi som var med aldrig ska komma att glömma!
Tack, Tor, för den upplevelsen!

Åskgudens sex budord ur boken Åskgudens son av Arto Paasilinna, (som jag verkligen rekommenderar. ):
1. Kom ihåg att frukta Åskan.
2. Skydda allt liv.
3. Var inte stygg mot den som är liten.
4. Vörda de gamla.
5. Var som folk.
6. Ge inte upp!

Häxbrev: Bipolaritet

British Psychic Challenge

En eftermiddag satt en häxväninna och jag och tittade på TV.
Vi tittade på ett program som särskilt intresserade oss båda. Programmet handlade om engelska medier som ställdes inför olika utmaningar i vilka de skulle bevisa sina mediala krafter.  

Den aktuella utmaningen var att hitta en gömd unge på ett stort fält. En av kvinnorna, rätt korpulent, satte fram magen, sprang rakt ut på det stora fältet och rakt på den gömda lilla killen. Då utbrast min väninna: -’ kolla, hon använder fibrerna, fast hon vet inte om det!’

Och då kom vi på, att det vi kallar för att gå på magkänslan, i själva verket handlar om att den människan då använder sina fibrer för att känna av sin omgivning, fast utan att veta om det….

Häxbrev: Andlig Navelsträng

Mitt Första Spöke
Första gången jag såg ett spöke var på Island, där jag var med mina tre söner på sagoresa.Vi åkte runt och besökte olika heliga platser, som t.ex jordens kronchakra, Snöfjällsjökul, så vi sov på ett nytt värdshus varje natt. Och det var på ett av dem som jag såg mitt första spöke. Huset var som mumintrollens hus, ett runt mörkblått trähus i fyra våningar. Mitt sovrum låg på tredje våningen. Mitt i natten vaknade jag av att det stod en man vid fotändan av min säng och stirrade på mig. Som jag stirrade tillbaka, försvann han plötsligt bara så där, poff. På morgonen berättade jag för värdparet att jag hade haft besök på rummet under natten. De blev upphetsade och ville i detalj veta vad jag sett. Då jag beskrev mannen, ca 70 år, väderbiten, med sjömansmössa, sprang frun iväg och kom tillbaka med ett inramat foto av familjens farfar, och det var samme man som jag hade sett i mitt rum på natten. Han var känd för att spöka runt, så ingen av familjen var speciellt förvånade över att jag hade sett honom. Efter det kom det att dröja några år innan jag fick kontakt med mitt nästa spöke, som i sin tur bidrog till att jag och min lilla familj flyttade in i ett hus som låg precis bredvid en av Stockholms två största kyrkogårdar, Norra Skogskyrkogården. Som av en magisk slump har både min farmor och min mormor sina gravplatser där. Och på andra änden av kyrkogården, på en av alla mina promenader där, hittade jag till……..Tornet!

Häxbrev 3 Den heliga Energikroppen

Den Magiska Bokstaven
Då man som häxa ska tillverka sin egen magiska kvast börjar man förstås med att ge sig ut i en skog för att få tag på ett kvastskaft. Så det gjorde jag. Fast först mediterade jag på vilket träd som bäst skulle lämpa sig att vara skaft på min blivande kvast.
Mitt minne tog mig till en bokskog jag nyligen varit i som låg på Jylland, jag kom ihåg de vackra röda träden. Så bokträdet fick det bli. Det tog en del ansträngning att spåra upp en bokskog nära Stockholm, eftersom de inte är så vanliga i trakterna, men det gick.

Väl där satte jag mig ner på en sten täckt med mjuk mossa och berättade för träden runt mig att jag ville göra en magisk kvast
och bad om ett skaft till den. Ett prasslande ljud bland löven strax till höger om där jag satt fångade min uppmärksamhet och min blick föll på en stav som låg där på marken, rätt storlek och allt. Helt fredligt fick jag min stav, och gav som seden bjuder en knippe tobak till träd-andarna som tack för deras gåva. Som ris bestämde jag mig för att använda gullregn.
Detta var på våren, gullregnets grenar var täckta med fjolårets fröskidor, torra som fnöske och alldeles bruna. Då jag ruskade på grenen lät fröskidorna som skallror, skallerormar. Perfekt! Jag nöp av några grenar och tackade busken.

När jag kom hem igen sprejade jag både staven och grenarna med guldsprej. Sedan knöt jag ihop stav och ris med siden och bomullsband i alla regnbågens färger. Staven, som ovan, den manliga kraften, tillsammans med busken, som nedan, den kvinnliga kraften blev automatiskt det heliga äktenskapet mellan den manliga och den kvinnliga energin. Hokus Pokus! Trolleri, trollera!

Dags för utsmyckning. En fasanfjäder för förmågan att flyga nära marken. En tygfladdermus för navigation och GPS. En bit av min mormors jaguarpälskrage från 1920-talet för att symbolisera katten. En turkos för drömkraft. Skölja kvasten i solljus och månljus för balansens skull. Och som slutkläm lite månblod, fast det är knappt så jag vågar skriva det. Ett par droppar räcker för att aktivera hela magin. Solkvasten redo att användas!

Samma kväll ställde jag kvasten i mitt sovrum så jag kunde se den som det sista jag tittade på innan jag skulle somna.
Fullmånen lyste starkt på himlen utanför mitt sovrumsfönster, glittrade och lekte i det gyllene gullregnsbuskaget.
På natten drömde jag att jag var i ett helt fantastiskt hotell, inrett på 1920-talet. Överallt var stora ametister, kristaller, turkoser, och andra vackra stenar inplanerade i dekoren. Möblerna var handsnickrade i tung ek och mahogny, siden och sammetskuddar, kristallkronor gnistrade och blänkte, levande ljus lyste upp och gav liv till husets alla skuggor, alla vinklar och vrår. Som jag gick på upptäcksfärd genom vindlande korridorer mötte jag en kvinna i ungefär min egen ålder och storlek och som utan tvivel var hotellets ägarinna. Vi stannade mitt emot varandra och såg varandra djupt in i ögonen. I hennes ögon såg jag hela Vintergatan.
– ’Jag drömmer, eller hur?’ frågade jag.
– ’Ja, det gör du’ sa hon och log.
– ’Åh, kan vi flyga kvast då?’ frågade jag ivrigt. ’Ja, visst kan vi det.’ Hon skrattade åt min iver.
– ’Den här vägen’ sa hon, tog min hand och drog med mig mot utgången på baksidan av hotellet. Utanför stod till min förvåning min bil parkerad. Utan att jag visste hur jag visste öppnade jag bakluckan. Där låg min nya kvast, prydligt hopvikt. Under tiden jag tog ut den och vek upp den, visade hon mig start- och landnings- banan som fanns där.
– ’Stigningen är lite brant och knepig’ sa hon, ’men det ska nog gå bra. Jag var här igår och övningsflög med min yngsta son. Han klarade av det galant, så det ska nog du också göra.’ Lite nervöst tittade jag nerför startbanan och såg att den slutade abrupt med ett högt berg som tornade upp sig nästan till molnen ovanför oss på himlen. Ja, det var en brant stigning, det var sant. Hon hoppade upp på sin kvast och granskade mig uppifrån och ner.
– ’Klarar du av det, tror du?’
– ’Jag drömmer’ sa jag, ’därför klarar jag av det.’ Utan vidare fördröjning hoppade jag upp på min kvast.
– ’Hej Ho!’ ropade vi båda, tog sats, och kastade oss upp i luften. Men just som jag fick ordning på min kvast och med både halsen och hjärtat i magen susade förbi bergstoppen med bara några decimeters marginal, vaknade jag. Men trots att jag var vaken kunde jag se min drömhäxväninna vinkandes flyga fram och tillbaka utanför mitt fönster. För full hals ropade jag till henne, med förhoppning om att hon skulle höra mig bättre då:
- ’Hur hittar jag tillbaka till ditt hotell?’ Som ett avlägset eko hörde jag hennes svar:
– ’ Det gör du inte. Jag hittar dig!’Och borta var hon.......
Sedan dess har jag lärt mig att flyga på den magiska bokstaven, i ordets bokstavliga bemärkelse.
Tack, heliga bokstav!

Häxbrev: Blommande Trädet

Eld, Jord, Luft, Vatten ……
Min nuvarande sambo och jag träffades för några år sedan då han genom en gemensam vän kom med på en fest jag hade bjudit in till i det torn jag hyr, med den häxiga adressen Blåkulla. Eftersom han gillade vibrationerna’ i tornet så fortsatte han att komma dit och hälsa på i alla möjliga olika sammanhang. Och eftersom alla möjliga olika sammanhang i tornet alltid inkluderar samtal om det heliga medicinhjulet så fick han sig till livs en hel del tjat om grunderna, eld, jord, luft, vatten.
Igen och igen såg han mig stå och vifta med armarna i det stora åttkantiga tornrummet och peka på olika symboler jag placerat ut i öster, väster, norr och söder. Om och om igen fick han höra mig undervisa för alla människor som i dessa olika sammanhang kom till tornet om växtrike, djurrike, mineralrike och människorike, om känslor, tankar, kropp och ande. När vi så småningom efter si så där ett år etablerade oss som kärlekspar genom att flytta ihop, fortsatte undervisningen om medicinhjulet att eka runt sovrumsväggarna.
En natt vaknade jag av att han kallsvettigt vände och vred sig, det var tydligt att han drömde en mardröm.
Så började han stötvis prata under stor vånda, här vill jag bara inflika att jag inte har hört honom prata i sömnen varken förr eller senare, samtidigt som han kastade huvudet fram och tillbaka:
- 'Eld …… Jord ….. Luft ….. Vatten. Öster …. Norr ….Söder ….. Väster….. Hur var det? Var är var? Öster? Jorden..........?’
Utan förvarning öppnade mitt inre öga sig och jag kunde se att mitt intresse för medicinhjulet kunde ha en viss anstrykning av fanatism, en inte helt positiv insikt. Min fina vackra kärleksvän, vad hade han måst gå igenom för att försöka hålla jämna steg med mig? En våg av ömhet sköljde igenom mig när jag såg hans kamp.

Varsamt ruskade jag på honom. – ’Älskling. Älskling! Vakna!’ Yrvaket slog han upp ögonen och stirrade förvirrat på mig.  – ’ Vad? Vad är det?’ frågade han uppjagat. – ’Vad drömde du’, frågade jag, men det kunde han inte komma ihåg. Jag berättade vad han hade sagt, och sa att han kunde slappna av. 'En del av oss vet allt om allt, och när vi någon gång behöver tillgång till någon speciell del av kunskapen så finns den där för oss, medvetet eller undermedvetet, så det så. Punkt för undervisandet.' Ett glas vatten senare somnade vi båda om. Efter denna incident vill jag gärna tro att jag har lärt mig läxan att hålla igen mig själv mer, att ta det lugnare med undervisningen om medicinhjulet både till andra och till mig själv. Men jag är inte helt säker på att mina närmaste skulle hålla med mig om att jag lärt mig den läxan. Vem vet, i det avseendet kanske jag fortfarande är ett offer för mitt eget önsketänkande ……. Häxbrev: Medicinhjulet